Det måste löna sig att skriva på svenska – också

Risk att svenskan tappar ett vetenskaplig fackspråk

Språklagens påbud är tvingande när det gäller kursplaner, beslut, föreskrifter, protokoll etc. – sådana dokument ska alltid finnas på svenska. Om de dessutom finns på engelska, är det bra. I all annan verksamhet är regeln om svenska som huvudspråk mer flexibel. Det är upp till den enskilda forskaren att bestämma vilket språk som är mest lämpligt att publicera sig på. Men vill man nå ut internationellt är det nästan bara engelska som gäller. Enligt en undersökning av Språkrådet var 2008 hela 94 procent av avhandlingarna inom medicin, teknik och naturvetenskap på engelska. Man kan diskutera hur lång tid det tar innan svenskan blir ett språk som inte förfogar över ett vetenskapligt fackspråk – men att utvecklingen går åt det hållet är odiskutabelt, såvida vi inte sätter in motåtgärder.

Men hur ska vi lösa dilemmat med att forskningen till stor del sker på engelska samtidigt som vi vill bevara svenskan som ett vetenskapligt språk? Att hålla tillbaka engelskan till förmån för svenskan är uteslutet; det är varken möjligt eller önskvärt. Det enda möjliga är, som jag ser det, att forskare parallellt publicerar sig på svenska. Att "tvingas" skriva på svenska leder automatiskt till begrepps- och terminologiutveckling och utveckling av svenskt vetenskapligt fackspråk över huvud taget. En enkel och effektiv åtgärd är att göra det obligatoriskt med en svensk sammanfattning i engelskspråkiga avhandlingar.

Svårt att motivera svenskan

När gäller att skriva artiklar på svenska är det däremot knepigare. För vem skriver man? Att enbart skriva för en svensk publik har knappast någon forskare tid med, som vill etablera sig internationellt. Populärvetenskap presenteras ofta på svenska, men den är förhållandevis lågt prioriterad bland forskarna. Kanske för att denna "tredje uppgift" inte värderas särskilt högt vid tjänstetillsättningar. Inte heller har jag i något sammanhang sett det framhållas som en merit att en forskare har presenterat sin forskning inte bara på engelska utan också på svenska.

Språklagen är en skyldighetslag för samhället. Enligt lagen har "det allmänna" – i det här fallet framför allt Högskoleverket och universitetsledningarna – ett särskilt ansvar för att svenskan bibehålls som ett komplett och samhällsbärande språk inom akademin. Tydliga riktlinjer för språkval på universitet och högskolor behövs, men det räcker inte. Den bistra sanningen är ju att det tar mer tid att arbeta på två språk parallellt. Det innebär extraarbete för skribenten eller föreläsaren om samma text ska finnas i två versioner, eller om föredraget på det ena språket ska åtföljas av en skriven sammanfattning på det andra.

För att den enskilda forskaren ska vara motiverad att skriva vetenskapliga artiklar på svenska måste det löna sig. Det måste ge meritpoäng vid tjänstetillsättningar och det måste beaktas vid löneförhandlingar. Att det också för forskaren kan vara en stimulans och utmaning att skriva på svenska – det är en bonus i sammanhanget.