Vetenskapsrådet
"Att stjäla ideér från en person är fel, att stjäla ideér från många är forskning "
- Marye Tharp
Det här är tidningen Tentakels arkiverade webbsidor. Tidningen lades ned 2011.
Sommar 2010 Nr 3

<span class="bldtextfoto">Foto: </span>

Att göra akademisk karriär i Sverige är svårt

Oleg Kochukhov undrar varför undervisning slår forskning vid tjänstetillsättning? (Foto: privat)

DEBATT
Svenska universitet producerar ett ständigt ökande antal förstklassiga doktorer. Internalisering av PhD-program, en fantastisk anställningstrygghet för svenska doktorander samt en mycket god tillgång till utbildningsresurser och utrustning ger våra nyutexaminerade doktorer en internationell konkurrenskraft, både inom industrin och akademin.

Med en mängd internationella postdoktorsstipendier samt nationell finansiering, till exempel Vetenskapsrådets anställning som postdoktor, är det möjligt för unga forskare att framgångsrikt utveckla sin karriär de närmast åren efter doktorsexamen. Ändå hamnar de forskare som återvänder till Sverige, och vill fortsätta sin karriär inom akademin, i en ganska svår situation.

Förlängd osäkerhet

Dagens system stödjer vetenskaplig kreativitet hos studenter och postdoktorer, men gör mycket lite för att sedan möjliggöra en akademisk karriärväg för unga forskare. Forskarassistenttjänsterna från universitet eller externa offentliga finansiärer är mycket uppskattade av unga forskare, men förlänger i själva verket perioden av osäker anställning. Denna anställningsform för seniora postdoktorer är ganska unik för Sverige och riktar sig till unga forskare som ofta är tillräckligt kvalificerade för att konkurrera om fasta anställningar inom akademin i andra länder.

Nästa karriärsteg är ännu tuffare. Med få undantag är tillsvidareanställningar inom akademin förknippade med undervisning, vilket betyder att man måste ansöka om en lektorstjänst eller professur vid universitetet. Trots att vetenskaplig forskning sägs vara ett av huvudmålen, gör svenska universitet inte mycket för att systematiskt stödja framgångsrika forskare individuellt efter forskarassistentnivån. I stället läggs stor tonvikt på undervisning och formella pedagogiska meriter, baserat på lokaler riktlinjer och traditioner. Paradoxalt nog innebär detta att den med medioker forskarframgång, men kontinuerligt arbete med rutinundervisning, har större chans att få en fast anställning. Som en konsekvens av detta saknar sådana lektorer ofta en stark drivkraft att bidra till det vetenskapliga arbetet på sin institution, eller har helt enkelt inte tillräcklig tid att för kunna utföra förstklassig forskning.

Skapa en väldefinierad tenure-track

Finns det något att göra åt denna situation? Jag tror att den mest självklara åtgärden från universitetens sida vore att skapa en väldefinierad tenure-track för unga forskare. Att omvandla temporära forskarassistenttjänster till anställningar som biträdande lektor är ett steg i rätt riktning, men universiteten är långsamma i implementeringen. Universiteten bör samtidigt uppmärksamma vikten av den forskning som faktiskt utförs av lektorerna, så att de får använda en större del av sin tid för forskning om de visar sig vara framgångsrika som forskare. Parallellt med detta skulle universiteten kunna ha en egen periodisk kvalitetskontroll av de anställdas forskningsaktiviteter, snarare än att outsourca detta till externa finansierande organ.

Oleg Kochukhov
Docent i astronomi vid Uppsala universitet, KVA-forskare

Datum: 2010-05-28
Skriv ut

Kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.
Välkommen tillbaka med dina kommentarer i den nya webbtidningen Curie från Vetenskapsrådet som lanserades 2012.
Ansvarig utgivare: Tomas Nilsson. Redaktör: Eva Barkeman.
Allt material på www.tentakel.vr.se är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna artiklar men ange alltid källa.