Risk för sämre kvalitet med Open Access

Jag välkomnar Christina Mobergs debattartikel om "Open Acess", men tycker att hon överdriver farhågorna med kvalitetssänkning av forskningen. I den mån kvalietetssänkning av forskningen pågår (vilket jag har en känsla av) så beror detta i första hand på krympande anslag, stenhård konkurrens och frestelser hos pressade forskare att göra s. a. s. "short cuts". VR:s nya OA-policy har mycket lite att göra med denna kvalietetssänkning som har pågått i många år och som tyvärr är en följd av det nuvarande forskningsfinansieringssystemet.

Jag tycker också Christina Moberg saknar internationellt perspektiv när hon kritiserar den nya OA-policyn från VR:s sida. Beslutet som VR har tagits ska inte överdramatiseras, utan liknande beslut har tidigare tagits av bl. a. Harvard-universitetet i USA, Wellcome Trust i Storbritannien och det medicinska forskningsrådet NIH (den sistnämnda finansiären är jag inte 100 % säker på, men det har varit på gång). Sverige är alltså i gott sällskap av många prestigefyllda forskningsinstituioner och finansiärer i bl. a. USA och Storbritannien. Om dessa aktörer kan, som oftast håller en mycket högre forskningskvalitet än svenska universitet och högskolor, så borde väl vi också kunna? Sverige har faktiskt varit ganska långsamma med att anamma OA-policyn jämfört med lärosäten i USA, och det känns lite konstigt att det ska överdramatiseras när en internationell trend nu också hinner ikapp oss.

Christina Moberg väljer också att länka til endast EN av tre länkar jag gav i mitt förslag till fortbildning för "Open Access", nämligen den till Wikipedia. För att underlätta fortsatt diskussion i ämnet ger jag återigen de två andra länkarna som dokumentet högre citeringfrekvens för OA-artiklar, sedan andra faktorer kontrollerats statistiskt:

http://www.plosbiology.org/article/info:doi/10.1371/journal.pbio.0040157


http://opcit.eprints.org/oacitation-biblio.html

Slutligen: Christina Moberg oroar sig fortfarande för att hon ska tvingas publicera sig i vissa tidskrifter som hon inte anser håller tillräckligt hög kvalitet. Hon menar att det inte finns OA-tidskrifter inom hennes ämne (kemi) som håller måttet. Det må så vara, men ingen kommer heller i framtiden att tvinga henne att publicera i dessa tidskrifter, utan hon kan lugnt fortsätta att publicera sig där hon vill och deponera den sista manuskriptversionen (den accepterade) i ett öppet universitetsarkiv, s. k. "parallellpublicering".

Det är för mig obegripligt att detta ska vara så kontroversiellt eller svårt att inse, och Christina m. fl. får på så sätt en möjlighet att nå ut ännu mer med sina forskningsresultat, bl. a. till forskare i fattigare länder som inte har råd att betala de kostsamma tidskriftsprenumerationer som t. ex. KTH och LU tar för givna.

Jag håller alltså inte alls med Christina när hon avvisar möjligheten till sådan här parallellpublicering med orden:

"Ett alternativ till Open Access-tidskrifter som rekommenderas – förvånande nog även av Vetenskapsrådet (VR) – är öppen publicering av den sista versionen av manuskript som sänts för publicering. Men vetenskapen är inte betjänt av ogranskade manuskript som inte är slutgiltiga versioner, med samtliga korrektioner införda och bildmaterial i slutgiltig form. Vetenskapen står och faller med peer review som förmår skilja vederhäftig forskning från strunt och plagiat."

Jag tror att såväl Christina som jag och många andra forskare många gånger har skickat den sista versionen av ett manuskript till forskarkollegor, långt innan den kommit i tryck. Att göra detta är inte "plagiat", ej heller sänder man ett "ogranskat manuskript" till sin kollega. Och visst har många kollegor haft glädje att på förhand ha fått ta del av ett manuskript, trots att bildmaterialet ännu inte är layoutat enligt den aktuella tidskriftens grafiska modell?

Christina Moberg hävdar också att:

"Det fåtal personer som trots allt önskar ta del av originalresultat kan redan idag, som tidigare Tentakeldebattöreröppnas i nytt fönster påpekat, be författaren om en gratis kopia av önskad artikel."

Strikt sett så är detta att betraktas som upphovsrättsbrott, eftersom de flesta förlag inte tillåter att man sprider elektroniska särtryck (PDF-kopior) fritt till sina kollegor. Den "gratis" kopia som Christina, jag m. fl. oftast glatt har spritt till kollegor ägs i själva verket av tidskriftsförlaget (om det är en OA-tidskrift). Detta är en ytterligare anledning att välkomna en ordnad och gradvis övergång till OA: vi forskare och tidskriftsförfattare kommer då i fortsättningen att äga copyright till våra egna artiklar och har rätt att sprida dem fritt, till dem vi önskar.

Dessutom hävdar Christina:

"Många med mig oroar sig över konsekvenserna av Open Access, men vi för en ojämn kamp mot mäktiga organisationer. Det är som Davids strid med Goliat men utan tillgång till svärdet som hugger huvudet av jätten."

De "mäktiga organisationer" Christina refererar till hade lika gärna kunnat vara de vetenskapliga förlagen som idag gör grova pengar på skattepengar och via dyra prenumerationsavgifter från våra universitetsbibliotek (där våra "overhead-pengar" till stor del går) belastar våra lärosätens budgetar hårt. Systemet vi har idag kostar redan miljontals kronor, vilket är viktigt att påpeka. En ordnad övergång till OA behöver inte bli dyrare, utan det är snarare organisationen av betalningen för utfört arbete som förändras.

En kompromislösning vore inte Open Access, utan nogon reglering av hur mycket vinst förlaget får ha - både författande och granskning är ju gratis, så andra kostnader skulle inte vara så stora.

En kommentar till s.k. parallelpublicering: alla välrenomerade kemi-tidskrifter ställer idag som ett krav att man försäkrar att resultaten inte publiceras på annat sätt. Efter en sådan underskrift är faktiskt all publicering av samma data på nätet ett avtalsbrott. Det finns ett undantag, de ovan nämnda forskningsråden NIH, Welcome, etc. Dessa anslagsgivare har slutit specifika avtal med förlagen, och kan alltså använda OA. VR ställer här samma krav, men utan att göra det nödvändiga förarbetet, dvs. avtala med förläggarna. I flera fall vet jag att förläggarna är öppna för sådant, det behövs bara att VR tar kontakten. Men helt riktigt, Sverige ligger långt efter här. Och det är inte hanterbart att varje enstaka universitet skll sluta separatavtal med varje enstaka förläggare, det måste göras centralt från den som kräver OA, dvs. VR.

För övrigt instämmer jag med Christina att OA-intentionerna är väl uppfyllda idag, och att den nya pålagan bara betyder att svenska universitet kommer att få betala dubbelt under överskådlig framtid, både för att publicera och läsa. Och också att det är en mycket stor fara att knyta förlagens förtjänst till antalet publicerade artiklar (som det skulle bli i en betala-per-publicering-modell), inte till renome och kvalitet.

Det känns lite förhastat att anta att OA kommer leda till sämre forskning. Själv har jag sett bedrövliga artiklar vara publicerade i icke-OA tidskrifter med ibland med hyfsad "impact factor". Har oxå i några fall till editor starkt avrådit publicering som granskare men arbetet publicerades ändå i icke-OA tidskrift. Varför skulle inte OA med tiden också utkristallisera tidskrifter med varierande kvalitet där man liksom för de traditionella tidskrifterna publicerar så "högt" man kan?

Jag håller i stort med Norrby och Moberg, men skulle vilja påpeka några saker som inte framkommit.

Jag att arbetar inom grundläggande kemi, och upplever inte att vi har några större problem med det nuvarande systemet. Både i det arbete som jag själv gör som granskare, och det jag ser komma tillbaka som kommentarer till våra egna alster, ser jag som klart kvalitetshöjande, inte bara som en ”dömande” funktion.

Därmed följer att ogranskade manuskript som läggs ut direkt på webben har en lägre kvalité, det är självklart. Huruvida detta annat än marginellt kommer att påverka forskningens kvalité om resultaten senare publiceras i en ”riktigt” artikel är diskutabelt. I det fall där vi tycker att dagens system fungerar dåligt beror det nog mer på krympande anslag, vilket inte ”open access” är någon lösning på. Genomklappningar av det slag som Sundström nämner kommer vi att ha oavsett system.

Möjligen är vi inom grundläggande kemi något tagna på sängen i denna fråga eftersom vi sällan eller aldrig träffar på ”open access” källor i vårt arbete, och inte heller överväger att publicera i sådana. En ansökan till VR med bara ”open access” publikationer i meritlistan skulle jag inte våga mig på…

Ett avsomnat(?) projekt kallat ”jINFO” drivet av KB och Lunds universitetsbibliotek skulle ”vara ett stöd för forskare i deras val av tidskrift” och jag var lite nyfiken på vad man rekommenderade. Som alternativ till ”Organometallics” gav (ger) man ”Current Science”, ”Ceramics-Silikáty” , ”Chemicke Listy ” samt ”Hyle: international journal for philosophy of chemistry”, för mig helt okända tidskrifter.

Kanske är situationen inom kemi annorlunda än för andra discipliner? Våra stora tidskrifter drivs på ideell basis av de stora kemistsammanslutningarna i världen (ACS, RCS etc och Svenska Kemistsamfundet är också med på ett hörn) visserligen på kommersiella villkor, men vinsten plöjs ned i verksamheten. Här har vi väl snarare ett demokratiproblem, mycket makt är samlad till de anglosaxiska länderna och i Tyskland.

Kanske är lösningen parallellpublicering inom en stipulerad tid på högskolornas egna webplatser, men då av den färdiga artikeln, inte ett manuskript. Men då behöver vi, som Norrby påpekar, avtal på plats.

Tillslut, utav rent intresse, hur har debatten varit utomlands? Har forskarvärlden drivit på eller har dessa förändringar på kommit som direktiv uppifrån?

En kommentar till Per-Ola Norrby:

Jag är inte säker på att det du säger stämmer, med reservation för att jag inte känner till kemitidskrifterna särskilt väl. De flesta vetenskapliga tidskrifter, inkl. Nature, Science, PNAS och andra högstatustidskrifter, accepterar parallellpublicering, som då inte kan vara ett lagbrott. Jag tror inte att det behöver slutas speciella avtal för detta, men det är möjligt att kemitidskrifter skiljer sig från andra discipliner.

I vilket fall som helst så är det definitivt ett lagbrott från de flesta tidskrifters perspektiv att skicka elektroniska särtryck till kollegor, som Christina föreslår, och som Per-Ola tycks instämma i. Så frågan är alltså inte om vi bryter mot lagen, utan HUR vi gör det. Förbudet att "fildela" egna artiklar illustrerar hur absurt systemet är, när forskare inte ens får lov att dela med sig av sina egna artiklar!

F. ö. instämmer jag med föregående talare att det finns lika många dåliga tidskrifter som inte är OA, och att det med all säkerhet kommer att utkristalliseras en "hierarki" av olika tidskrifter med olika renommé, även inom OA-området. I viss mån är vi ju redan där med t. ex. PLoS och BMC som stora och respekterade aktörer.

Slutligen så instämmer jag med Håkan Wennerström i detta nummer av "Tentakel" att det finns någonting i grunden osunt med denna fixering vid "impact factors" och vilka tidskrifter som vetenskapen är publicerad, istället för vetenskapens innehåll. Även om vi alla är slavar under detta system så borde vi åtminstone försöka hålla oss lite mer kritiska till det än vad som framgår av den här debatten.

Det är många kemister som yttrar sig kritiskt mot OA i den här tråden, vilket är intressant och kan avspegla brist på bra OA-alternativ inom kemi. Inom andra ämnen, som biologi och kemi, finns det ju många bra alternativ som PLoS Biology, PLoS Medicine m. m.

Ett klargörande till: OA-publicering innebär INTE att man bara lägger ut "ogranskade artiklar på nätet", som en del tycks tro. OA-tidskrifter har referee-behandling, precis som icke-OA tidskrifter.

Om det är mig som avses med "vissa personer" så bör jag kanske förtydliga att just den kommentaren gällde parallellpublicering av "sista versionen", om detta inte framgick. Och detta ska ju ske helt utan granskning vad jag förstår.

Det är kanske värt att påpeka att vi i Sverige sedan länge driver en typ av parallellpublicering i våra sammanläggningsavhandlingar. Vi får, vad jag vet utan undantag, rätt från förlagen att i dessa reproducera våra artiklar och upplagorna brukar räcka och bli över till att skicka till intresserade över hela världen. Med den kortare tid som vi nu har till disputation innebär detta att merparten av våra artiklar redan parallellpubliceras inom 12-24 månader. Om än i pappersform.

I Storbritannien och USA har man vad jag vet inte denna typ av avhandlingar och situationen är en annan.

Det ser främst ut att vara kemister som protesterar här och det får mig att tro att det kan vara bra att upplysa om hur det ser ut i vissa andra ämnen.

Inom fysik och matematik så är det sedan länge så att det normala är att man gör sina preprints tillgängliga långt innan eventuell publikation. Detta sker numera till stor del via preprintservern www.arxiv.org som varit aktiv sedan början på 90-talet.

När man ska skicka in ett manuskript så har numera många fysiktidskrifter, även de allra äldsta, som ett alternativ att man helt enkelt meddelar tidskriften vilket nummer på Arxiv som manuskriptet har. Därefter så vidtar det vanliga refereeing-steget.

En av de tidskrifter som tillåter förpublicering på arxiv är Nature.

Lars Öhrström skriver: "Jag ... upplever inte att vi har några större problem med det nuvarande systemet". Detta kan nog bero på att ett av problemen med systemet upplevs på en annan nivå och inte alls av den typiske forskaren. Fråga din bibliotekarie! Universitetsbibliotekens kostnader till tidskriftprenumerationer har ökat kraftigt, på grund av höjde prisar (ökade vinster) hos de kommersiella förlagen och på grund av att varje tidskrift nu kostar dubbelt (både pappersversionen och full-text via webben). Enligt universitetsbiblioteken är detta ett problem som pressar dem hårt och Mobergs status quo-förslag kommer inte att lösa det. Om Open Access är en del av lösningen är värd att diskutera.

Jag håller helt med Lars Öhrström om att peer review är "kvalitetshöjande, inte bara ... ”dömande”". Det kan därför inte understrykas för mycket att Open Acess-tidskrifterna har sakkunniggranskning precis som de traditionella. Samtidigt måste man skilja på preprint och postprint. Preprint manuskripten, som t ex på Arxiv.org, är i icke-granskad skick, men granskas sedan på vanligt sätt (i OA eller kommersiella tidskrifter). Postprint är den allrasenaste accepterade versionen innan layout, alltså granskad av sakkunniga i ett eller flera varv samt editerad. Postprint svarar alltså till att skicka tex en word-version av ett manus till kollegor innan det trycks. Lunds universitets portal för parallellpublisering (LUP - http://www.lu.se/forskning/avhandlingar-och-publikationer) är full av sådana. De ser inte lika snygga ut som den layoutade versionen från tidskriften, men har exakt samma text, tabeller och figurer.

Jag har ingenting emot Open Access per se, men tror liksom Christina Moberg inte att det har någon som helst betydelse inom mitt forskningsområde (Kemisk Fysik/Kvantkemi) för hur mina forskningsresultat blir spridda och använda. Det är enbart ett spel för gallerierna.

Jag har heller ingenting emot spel för gallerierna och kan ställa upp på sådant också - det är mycket man får stå ut med för att kunna forska.

Det jag har svårt att acceptera är att VR inte självt tar ekonomiskt ansvar för sina beslut utan lägger ut kostnaden för sin policy på de enskilda forskarna. Jag har nått tillräckligt långt i internationell status så att jag inte tror att det spelar så stor roll längre var jag publicerar. Det vi gör får ändå uppmärksamhet. I mitt fall är valet mellan att använda forskningsmedel till att låta en doktorand åka på en sommarskola eller konferens snarare än att bekosta OA i en ansedd tidskrift enkelt. Jag gör det inte. Jag publicerar i någon enkel tidskrift som uppfyller VR:s nu lågt ställda krav och som inte tar så mycket betalt för OA.

En yngre forskare på väg uppåt kommer däremot att tvingas använda sina medel i större utsträckning för att publicera sig. Inte för att forska eller utveckla nästa generation - vilket borde vara vår uppgift och vårt ansvar.

Argumentet att bibliotekskostnaden blivit för hög känns konstigt. Det finns ingen anledning för universiteten att hålla samma takt med prenumerationerna som förläggarnas ambition att clona sig (Nature, Nature Physics, Nature Chemistry, Nature Materials, ... etc).

Jag kan inte se att det är rimligt att jag ska betala bibliotekets ambition att hålla takt med förlagen via mitt forskningsanslag. Alla publikationer är inte viktiga för min forskning. OA är inte heller viktigt för denna men om VR anser att OA är viktigt så accepterar jag OA om VR tar notan. Annars söker jag minst smärtsamma vägen runt.

Det är alltid lätt att fatta beslut om andras pengar. Om VR betalar extra för OA kan jag stå ut med det. Annars ser jag inte vitsen. Hade det varit bra för min forskning och personliga citeringsfrekvens hade jag betalat för OA för länge sedan...

Lars G.M. Pettersson, Prof. Fysikum, Stockholms Universitet

Jag välkomnar varmt Christina Mobergs inlägg. Open access drivs till stor del som en väckelserörelse, speciellt i Sverige, och beslut fattas som inte förefaller speciellt genomtänkta. Tanken med fri tillgång per se, såsom definierats i den s.k. Berlindeklarationen är svår att kritisera, men de extrapolationer som görs, bland annat av VR, är oroväckande. Om man läser själva Berlindeklarationen så märker man att den i själva verket inte är särskilt långtgående, utan mest pekar ut ett ideal.

Det finns flera betänkligheter med OA. Många av dessa kan kanske lösas, men i allmänhet sopas problemen under mattan. Här är några exempel. Det finns fler.

Som Christina Moberg mycket riktigt påpekar så är det av yttersta vikt att en pålitlig fackgranskning finns kvar, och det finns anledning till att oroa sig för detta när det gäller OA. Det finns ytterligare en viktig aspekt på detta än de som Christina Moberg nämner. Open access där författaren betalar för publicering (s.k. ”author pays” eller ”golden OA”) har som affärsmodell en inbyggd konflikt. För att ha optimal kvalitet så krävs det att det det ställs höga redaktionella krav. Det finns en tydlig koppling mellan anseende på tidskrift och refuseringsfrekvens. Men, om tidskriftens inkomster är proportionell mot antalet publicerade artiklar så finns det incitament som går i olika riktningar. En tidskrift kan lockas att sänka sina kvalitetskrav för att bli ekonomiskt gångbar. Alternativt så blir det mycket dyrt att publicera i högkvalitativa tidskrifter då accepterade artiklar måste bära granskningskostnaden också för refuserade. Detta i sin tur kan leda till en ekonomisk segregering när det gäller möjligheten till publicering i bra tidskrifter.

I kommentarerna till artikeln framkommer en vanlig missuppfattning att det inte borde kosta så mycket att producera vetenskapliga tidskrifter, eftersom granskningen är ”gratis”. Det huvudsakliga mervärdet av professionellt drivna vetenskapliga tidskrifter är fackgranskning och arkivering. Att ha fungerande arkivsystem som överlever nya teknologier och eventuella konkurser är kommer aldrig att bli gratis. Och fackgranskning är ingalunda gratis. För att denna ska vara pålitlig och vederhäftig så krävs att manuskript hanteras på ett professionellt och konsekvent sätt. Alla som har tagit närmare del av arbetet med vetenskapliga tidskrifter vet detta och vet att det kräver resurser.

Ett av argumenten för OA är att även de utan tillgångar, till exempel länder i tredje världen, kan få tillgång till vetenskapliga artiklar. Men system för detta finns delvis redan och kan förbättras, även i en värld där den dominerande affärsmodellen för tidskrifter är betalda prenumerationer. Däremot är det oklart hur t.ex. pensionerade forskare eller tredje världens forskare ska kunna publicera i bättre tidskrifter om det är höga avgifter associerade med publicering.

Vidare finns frågan om vem som ska garantera att ett resultat ska publiceras, och vem ska fatta beslut om detta om det finns associerade kostnader. Ett vanligt argument är att det för universitet blir ett nollsummespel då kostnader bara flyttas från läsandet (prenumerationer) till skrivandet (publikationskostnader). Men, detta kan i själva verket få långtgående strukturella konsekvenser för forskningsfinansiering. Beslutsfattare på universitetet måste då istället bestämma vem eller vilka som får publicera, och i vilken tidskrift. På vilka grunder detta ska ske är ytterst oklart.

Sammanfattningsvis så finns det många betänkligheter med OA, och det finns också mycket som är positivt. Men för att vi ska kunna få någon glädje av det positiva krävs en kritisk hållning (ungefär som vid fackgranskning) och inte den naiva och heuristiska attityd som nu allt för ofta dominerar debatten.

Anders Kastberg
Professor i fysik vid Université de Nice - Sophia Antipolis

Jag är fortfarande kritisk mot den skräckbild Christina Moberg målar upp av detta relativt odramatiska beslut som VR fattat, samtidigt som jag håller med om att OA-förespråkare ibland tenderar att agera lite som väckelsepredikanter. Ett försvar för detta kan dock vara att kunskapen om OA, vad det innebär och varför det är viktigt faktiskt fortfarande är begränsad i forskarvärlden. Det finns därför ingen anledning att vare sig måla fan på väggen eller tro att OA-publicering kommer att lösa alla problem med vetenskaplig publicering och finansiering.

Jag har en känsla av att många författare underskattar kostnaden för forskning, och överskattar kostnaderna för OA-publicering. Den genomsnittliga kostnaden för att publicera en artikel i en tidskrift som är registrerad i ISI (Thompson) ligger på c. a. 1.5 miljoner kronor. Då är inräknat lönekostnader för de forskare som ingår (en eller flera doktorander, handledare, annan personal) liksom övriga kostnader (laboratoriearbete, utrustning m. m.). Sett i detta perspektiv blir en publiceringskostnad för en OA-artikel på 10 000 - 20 000 inte särskilt mycket och endast en marginell kostnad, sett över den totala forskningsbudgeten (1-2 % av den totala kostnaden). Om dessutom universiteten slutit avtal med ett OA-förlag som PLoS eller BMC så belastar detta inte den enskilda forskaren.

Det är riktigt att fackgranskning av vetenskap ("peer review") kostar pengar, men det är inte ett argument mot OA-publicering. Peer-review utförs idag av statligt anställda forskare på universitet, vars löner antingen betalas av fakultetsmedel eller rådsanslag, eller en kombination. Dessa kostnader är alltså gigantiska statliga subventioner till de privata företag som de stora förlagen är. Det förefaller mig därför principiellt helt rimligt att eftersom staten upprätthåller denna privata vinstdrivna verksamhet så har staten också rätt och skyldighet att ställa krav på motprestationer: att resultaten blir fritt tillgängliga.

Ett annat argument som framförts i tråden ovan är att deponering av den slutgiltiga manuskriptversionen i ett öppet arkiv ("parallellpublicering") enbart skulle vara ett "spel för gallerierna" och utan betydelse, eftersom ingen kommer att läsa dessa artiklar. Det argumentet bottnar i en stor okunskap om hur sådana arkiv, där de har byggts upp, har utnyttjats mycket flitigt och lett till stor spridning av forskningsresultat. I Uppsala t. ex. så har en publicerad arkeologisk avhandling laddats ned 50 000 (!) gånger, en fantastisk möjlighet att sprida resultat och forskning över en stor del av Sverige och världen. Jag tycker att argumenten mot parallellpublicering präglas av en viss provinsiell trångsynthet och oförmåga att inse vikten av kommunikation mellan akademierna och det omgivande samhället.

Slutligen, som en liten personlig anekdot, så kan jag berätta att jag precis submitterade en artikel till "Nature" och när man gör detta nuförtiden så får man en förfrågan om man vill ha hjälp att deponera artikeln (om den blir accepterad) i ett öppet arkiv, för att tillgodose anslagsgivarnas krav. Det visar att även tidskrifterna kan vara beredda att hjälpa till i denna process med att göra vetenskapen mer allmänt spridd, utan att det ens behöver vara OA-tidskrifter. Dessutom försvinner argumentet att den sista manusversionen inte skulle vara tillförlitlig eller behäftad med fel.

Erik Svensson
Professor i Zoologisk Ekologi
Lunds Universitet