Meriteringssystem som utarmar vetenskaplig mångfald

Konsekvenser på sikt

Frågan är om inte dagens meriteringssystem leder till lägre vetenskaplig mångfald och ökade transfereringskostnader. Gynnar urvalet sådana personligheter som drivs av "impact", på bekostnad av de personligheter som drivs av tålmodigt forskningsarbete och de med specialkunskaper? Dessa senare kategorier har ofta låg "impact" och förefaller mediokra i indexmätningar. Vi kan fråga oss om denna selektion av personligheter får konsekvenser för forskning och kunskapsuppbyggnad på längre sikt? 
 
Förlorar vi kompetens och kunskap genom ett meriteringssystem som selektivt gynnar vissa forskarpersonligheter snarare än forskningens innehåll? Kommer vi genom detta system att bedöma personligt temperament snarare än tålmodigt kunskapssamlande?  Vissa kunskaper inom lågprioriterade forskningsfält ger ingen hög publiceringsvolym, men är nödvändiga för många av oss ändå.  
 
I den belöningsmodell som många universitet tillämpar, kommer den positiva återkoppling som skapas mellan belöningssystem och "impact" att ytterligare öka på och gynna trendpersonligheter. Övriga kategorier kommer att ha små möjligheter till utveckling.

Leder till centralstyrning

En ytterligare bisarr effekt av regeringens bibliometriindikator är att universitet utvärderas som kollektiv, baserat på individuella forskares framgångar. En slags kollektiv "impact" avgör om universitetet kan ta hem anslag. Detta system har lett till större centralstyrning mot profilområden och ökad opportunism hos forskarna att styra problemställningarna mot de frågor som passar den dagsaktuella trenden och som ger störst chans till positivt utfall hos anslagsgivare. En mer riskfylld utmaning att fylla kunskapsluckor eller att ge sig ut på okända vatten är inte en vis strategi under rådande förhållanden.
 
Jakten på publikationsframgång gynnar konformism och trendkänslighet. Forskningsprojekten blir beställningsuppdrag från industri och samhälle för leverans av kortsiktiga resultat. Det finns en risk att ett selektivt utvärderingsverktyg på sikt hotar universitetens autonoma ställning i samhället, och vi riskerar att förlora nödvändig specialistkunskap.
 

Svårt förutsäga genombrotten

Värderingssystemen ökar också transfereringskostnaderna eftersom ansöknings- och bedömningsprocessen blir allt mer komplicerad. Det finns inga rättvisa värderingssystem. Och inget mätsystem kan förutsäga nästa stora upptäckt.
Ökade, förutsättningslösa basanslag till universiteten för fri forskning är kanske ett effektivare sätt att få större mångfald av idéer och forskningsinriktningar. 
Framtidens genombrott finns inom områden där vi minst anar dem, kanske även inom forskningsområden som just nu har "low impact".