Sverige på efterkälken i "Open Access"

Trots sin ringa storlek är Sverige också en ansedd forskningsnation i internationella sammanhang och svenska forskares arbeten citeras i hög utsträckning. Många faktorer spelar sannolikt in för att förklara Sveriges framgångar i den internationella forskningsfronten, inte minst forskningsrådens satsningar på postdok-program för studier utomlands.

Defensiv attityd

Mot denna bakgrund är det förvånande att Sverige ligger så långt efter våra konkurrentländer i frågan om så kallad "Open Access"-publicering (fritt tillgängliggörande av vetenskapliga artiklar på internet, hädanefter förkortat OA). Svenska forskare i allmänhet, och forskningsråden i synnerhet, tycks ha en oerhört defensiv attityd i OA-frågan och den svenska debatten om OA lyser i stort sett helt med sin frånvaro.
 
Även om medvetenheten om OA-publicering stadigt ökar, har det funnits en okunnighet, vilken tagit sig uttryck i en misstro som ofta byggt på rena missuppfattningar, om till exempel finansieringsformerna för OA. Många forskare tycks tro att "det kostar pengar att publicera OA", utan att reflektera över att det redan idag kostar pengar i form av skyhöga prenumerationsavgifter för universitetsbiblioteken. En annan vanlig missuppfattning är att OA-publicering är liktydigt med publicering "på nätet" utan kvalitetsgranskning i form av refereegranskning.
 
I syfte att öka kunskaperna inom detta område och bemöta de vanligaste missförstånden bland forskare och övriga har vi publicerat en film där vi berättar om OA-publicering och vad det innebär. (Se filmen här!)
 
Det finns flera sätt att göra sin forskning fritt tillgänglig.

• Ett sätt är att publicera sig i en ren OA-tidskrift.
• Ett annat är att parallellpublicera sin artikel. Vid parallellpublicering görs vanligen forskarens accepterade och peer review-granskade artikel fritt tillgänglig i ett öppet arkiv. En mycket stor del av förlagen tillåter parallellpublicering.
• Ett tredje sätt är att forskaren använder sig av anslagen för att göra sin artikel fritt tillgänglig i en prenumerationsbaserad tidskrift (detta kostar ofta $1 500-$3 000). Nackdelen med den sistnämnda publiceringsformen är att universiteten och forskarna får betala publiceringskostnader två gånger, först via traditionella prenumerationsavgifter till de nämnda tidskrifterna och sedan för att publicera vissa artiklar i OA-form. (Dock finns licenser som ger prenumerationsrabatt om man som institution använder sig mycket av denna publiceringsform.)

OA-artiklar citeras oftare

Skepsisen från det svenska forskarsamhället kan också ha sin grund i en oro för att de nya OA-tidskrifterna inte ska hålla måttet och erhålla den vetenskapliga prestige som krävs för att ha meriteringsvärde som publikationer. Denna oro har dock visat sig vara obefogad. En nyligen publicerad studie har till exempel visat att OA-artiklar citeras upp till tre gånger mer än traditionellt publicerade artiklar och de nya vetenskapliga tidskrifterna runt Public Library of Science har snabbt fått höga "Impact factors", som till exempel PLoS Biology och PLoS Medicine. En annan orsak kan tänkas vara låg kännedom om att nästan 70 procent av förlagen idag tillåter parallellpublicering i öppna arkiv. OA-publicering har visat sig vara en konkurrensfördel i forskningen, snarare än ett hinder.

Utöver dessa inomvetenskapliga argument finns det etiska aspekter på såväl nationell som internationell nivå som starkt talar för OA-publicering. På det nationella planet går det att argumentera för att skattebetalarna har rätt att ställa krav på att den skattefinansierade forskningen ska finnas fritt tillgänglig för alla som vill ta del av den. Detta är inte minst ett viktigt argument inom medicinsk forskning, och i USA har bland annat patientorganisationer och Taxpayer´s Alliance hårt drivit frågan om OA. På det internationella planet kan OA-publicering ses som en global rättvisefråga, där fattiga länder, forskare och universitetsinstitutioner får fritt ta del av de skattefinansierade forskningsresultaten.

NIH kräver fritt tillgänglig publicering

De nya OA-tidskrifterna har på olika sätt hårt motarbetats av de traditionella förlagen; bland annat stoppades nyligen ett förslag i EU-parlamentet om ett obligatoriskt mandat om OA-publicering för skattefinansierad forskning inom EU. I USA har dock OA-anhängarna vunnit en viktig delseger i och med ett beslut i kongressen, undertecknat av George W Bush i december 2007, som gör att resultaten från all forskning som finansierats med medel från National Institutes of Health, NIH, från och med april 2008 ska vara fritt tillgänglig (antingen i OA-tidskrifter eller genom parallellpublicering, det vill säga deponering av forskarens artikelversion i PubMed Central).
 
Eftersom NIH är en av världens största forskningsfinansiärer så kommer denna nya policy att få dramatiska efterverkningar, och sannolikt kommer de nya OA-tidskrifterna att gynnas. Som en efterföljd av beslutet har Faculty of Arts & Sciences och Harvard Law School vid Harvard University, tagit beslut om att samtliga publicerade artiklar från forskare verksamma vid Harvard antingen ska vara publicerade OA eller göras tillgängliga genom parallellpublicering.

Liknande policybeslut och krav på OA-publicering har tidigare också tagits av The Wellcome Trust i Storbritannien som finansierar huvudsakligen medicinsk forskning. I Storbritannien kräver nu sex av de sju forskningsråden att forskning de finansierat ska göras fritt tillgänglig. Flera andra forskningsråd i Europa har också liknande mandat.

Passivitet i Sverige

I Sverige verkar dock forskningsråden, i synnerhet Vetenskapsrådet, präglas av en stor tvekan vad gäller OA, för att inte säga passivitet. Undertecknandet av Berlindeklarationen 2005 var ett steg i rätt riktning, men efter det har inte mycket hänt. Denna tvekan inför OA kunde möjligtvis vara förståelig för några år sedan när konceptet var nytt, men i dagsläget är det helt klart att OA har kommit för att stanna och att det i mångt och mycket representerar framtidens sätt att publicera och kommunicera vetenskapliga forskningsresultat.

Idag kan de allra flesta svenska universitet och högskolor ställa upp med resurser för parallellpublicering på nationell nivå tack vare en väl uppbyggd infrastruktur och god kännedom om tillvägagångssätt och upphovsrättsregler.

Man kan fråga sig om det är acceptabelt för en forskare att tvingas göra sin forskning fritt tillgänglig?

Enligt vår uppfattning är det ingen tvekan om att Vetenskapsrådet borde kunna ställa ett sådant här krav på de forskare som beviljats forskningsmedel från rådet. Kan NIH, som är ett mycket större forskningsråd än Vetenskapsrådet med betydligt större inflytande och resurser, fatta ett sådant här beslut så borde Vetenskapsrådet också kunna göra det. Frågan är egentligen varför Vetenskapsrådet inte redan har tagit ett sådant här beslut om ett mandat för OA/parallellpublicering och vad man egentligen väntar på?

För det kan väl inte vara så att Vetenskapsrådet anser att OA är en övergående modefluga som kommer att försvinna och inte behöver uppmärksammas och diskuteras?