Webbfrågan
Skulle du vilja gå på Nobelfesten?

60% 6% 33%
Antalet svar:66
Nästa nummer
Den 28 januari 2008

Lotta ut Vetenskapsrådets pengar!
Foto: Dirk-Jan ten Brink
Hans Henrik Bruun menar att utlottning av Vetenskapsrådets forskningsmedel skulle vara mer rättvist och dessutom ge mer forskningstid för de forskare som idag är upptagna med beredningsprocessen.
DEBATT
Jag föreslår att slumpen ska spela en större roll vid anslagstilldelning från Vetenskapsrådet. Alla ansökningar med ett "lägstamått" av vetenskaplig kvalitet skall ingå i lottdragning.

Vinsterna är stora:
1) De utmärkta forskare som nu lägger ofantlig tid på att bedöma och rangordna ansökningar i Vetenskapsrådets beredningsgrupper ska bara ta ställning till om ett projekt är över eller under ribban, och kan därmed få mer tid till att bedriva egen forskning.
2) Ingen kan få särställning på grund av kön, kompisrelation till beredningsgruppernas ledamöter eller liknande; ja, alla misstanker eller påståenden om orent trav kan avfärdas.
3) Tillskyndelsen till fusk kommer att minskas påtagligt jämfört med nuvarande system där vinnaren tar allt.

Intellektuell energi

Under hösten har cirka 500 ytterst kompetenta forskare suttit och svettats över läsandet och utvärderingen av tusentals ansökningar inskickade till årets stora omgång i Vetenskapsrådet (Forska 3:2007). I år inkom cirka 5400 ansökningar och antalet verkar öka varje år. I Vetenskapsrådets årsredovisning 2005 pekas detta ut som ett stort problem: ”Ökningen av antalet ansökningar utsätter beredningsorganisationen för stora påfrestningar ...” .
Tänk om den intellektuella energin som konsumeras i processen hade ägnats åt dessa skickliga och kreativa forskares egen forskning.

Arbetsbelastningen av forskarna i beredningsgrupperna är inte det enda problemet i det befintliga systemet. Inom två av Vetenskapsrådets ämnesråd kan missgynnande på grund av kön dokumenteras (Medicin och Humaniora och samhällsvetenskap). Jämlikheten har till och med försämrats jämfört med perioden 2003-2005. Eventuell diskriminering av andra skäl har inte undersökts och följaktligen inte hittats heller.
Systemet kan tyckas byråkratiskt – det är lång väg från ansökan till beslut – men det är den omsorgsfulla granskningen som ger bedömningarna legitimitet”, säger generaldirektör Pär Omling.

Jag tror tvärtom att bidragsbeslutens legitimitet kan ökas genom en ändring av beslutsgången, som samtidigt skulle minska byråkratin och frisätta resurser till forskarnas kärnaktivitet, forskningen.

Slumpen är inte orättvis

Alla känner nog igen känslan av besvikelse i spel – man slår en etta med tärningen när man skulle vilja ha en sexa. Är det orättvist? Nej, slumpen kan inte vara orättvis. Orättvisa är snarare om spelreglerna böjs för vissa spelare eller ändras godtyckligt under spelets gång.
Även om de flesta kan acceptera denna bild, reagerar nog också många med häpnad på det här förslaget om bidragstilldelning genom lottning. Vi har väl ett meritokratiskt system, där ”det är de bästa forskarna och de bästa projekten som ska få pengar”.

I denna världsbild går det lätt att, i princip, rangordna alla ansökta projekt efter minskande kvalitet, från det yppersta över det mediokra till det vetenskapligt bristfälliga. Jag är övertygad om att det sitter enbart nyktra och hederliga personer i Vetenskapsrådets programkommittéer och att de läggar ett stort oegennyttigt arbete på att bedöma vetenskaplig kvalitet på ansöktningar så objektivt som möjligt.

Marginella skillnader i kvalitet

Problemet ligger inte där, utan i att den beskrivna världsbilden är en irrbild. Kvaliteten på ansökningar ligger, i alla fall efter en första sållning, knappast jämt på en skala från noll till hundra, utan snarare alla ansökningar mellan 95 och 100 – alltså med marginella skillnader i kvalitet för den stora massan av projektförslag. Ändå tar ”vinnaren” (cirka 20 procent av de sökande) hela potten.

Först och främst är det i själva verket inte alls så enkelt att värdera vetenskaplig kvalitet. Lång och omsorgsfull granskning kan nog ge god kvalitet i bedömningen. Men även om man är hundraprocentigt objektiv på det medvetna planet, kan man aldrig svära sig helt fri från omedvetna värderingar.

Och just detta lilla element av eventuellt godtycke skapar grogrund för misstanke om, eller påvisning av, snedtilldelning med hänsyn till kön, delad arbetsplats med ledamöter i beredningen eller något annat irrelevant.
Snedtilldelning kan även förekomma på grundval av specifikt ämne, använd metod eller dylikt, som inte kan kallas direkt irrelevant.

Risk för ohederlighet

Om forskare med ett vedertaget paradigm har möjlighet att kontrollera resursflödet kan det hejda framkomsten av banbrytande och paradigmkullkastande forskning. Dessutom finns en tillskyndelse till ohederlighet i ett system där marginella skillnader i kvalitet har avgörande betydelse. Om en sökande kan pryda sin CV lite extra kan det bli den marginal som skiljer framgång från fiasko.

Jag föreslår alltså följande system för ansökningar om projektbidrag:
1)    Beredningsgruppen värderar om projektets kvalitet och den sökandens meriter håller ett lägstamått .
2)    Alla ansökningar över ribban ingår i en lottdragning tills den samlade potten är förbrukad.

Det ska fortfarande värderas om det sökta beloppet står i rimligt förhållande till den föreslagna forskningen. Bidrag lägre än det sökta bör kunna förekomma. Vinnarna, om förslaget genomförs, är alla de framstående forskare som i nuvarande system lägger mycket värdefull tid på att rangordna ansökningar. Svensk forskning som helhet kommer alltså att vinna på detta utan att det kostar ett öre extra. Vinnare är också systemets legitimitet; det kan inte klandras för godtycke och diskriminering.

Vinnare är även de som eventuellt missgynnas i det nuvarande upplägget. Förlorarna är de som gynnas av det lilla, men förmodligen signifikanta, godtycket i det nu gällande systemet, samt fuskare och stora projekt.

Några få kvalitetsklasser

De förstnämnda två grupperna bör vi inte ta hänsyn till. Men stora projekt, då? Inget säger att Vetenskapsrådets alla medel måste fördelas enligt den föreslagna modellen. Man kan ju fortfarande reservera en del av resurserna till satsningar på stora anslag och lotta resten mellan mindre projekt.

Kanske det också är för litet med en enda kvalitetsribba. Med lite extra besvär skulle beredningsledamöterna kunna indela ansökta projekt i två eller tre kvalitetsklassar med ökande antal lotter per ansökan i dragningen, och därmed skapa en sorts mellanting mellan det nuvarande systemet och den rena slumpen. Men ju färre desto mer rättvist, för med antalet klasser ökar elementet av subjektivitet och godtycke.
2007-12-03

Du verkar inte ha den version av Adobe Flash Player som krävs!

Du kan ladda ner den här
Import av forskning.se