Webbfrågan
Har du sökt medel från Vetenskapsrådet i år?

50% 3% 46%
Antalet svar:60
Nästa nummer
Den 3 december 2007

Tro på dig själv!
Foto: Mattias Eklund
Maria Abrahamsson har fått postdoktorstipendium för att forska vid Johns Hopkins-universitetet i Maryland, USA.
KRÖNIKA
Det är sista veckan i mars. Skrivbordet svämmar över av artiklar och jag skriver febrilt. Raderar. Skriver nytt. Bläddrar i referenshögen. Var är den där artikeln nu då? Bestämmer mig för att kaffe är rätt botemedel mot den stress som plötsligt sprider sig i hela kroppen. Vid kaffebryggaren träffar jag min ständigt positiva kollega D, som föreslår att jag ska sätta mig ner, andas lugnt och helt enkelt tänka att detta är inte bara den första fullskaliga forskningsansökan jag skriver, utan att det också är den bästa. Och det är ju förvisso sant, men konkurrensen är inte precis mördande.

Med fem timmar kvar till deadline läser jag sammanfattningen igen och tycker plötsligt att den inte alls håller måttet. Vill skriva om den helt. Kommer fram till att en existerande sammanfattning trots allt är bättre än en raderad och låter den vara kvar. Och just då dyker den upp, den förbjudna tanken: Varför i herrans namn skulle jag få forskningspengar? När det finns så många andra, som också vill ha, som säkert har mycket längre publikationslista…

Seniorerna ler överseende

Det blir inte lättare av att inte veta vad som förväntas, inte veta vem man tävlar emot. Det enda säkra är att konkurrensen är hård. När jag suckar i fikarummet ler de rutinerade seniorerna överseende, och säger glatt att det är bäst att vänja sig om jag vill satsa på det här. Att ständigt skriva ansökningar är vardag för svenska forskare. Och diskussionen tar en välkänd väg – är det verkligen rimligt att en så stor del av arbetstiden går dit? Det sista rådet jag får när jag går för att lägga allra sista handen vid ansökan är ”Maria, du måste alltid kommunicera att du tror på dig själv, annars kommer du inte långt i den här världen.”

Tillbaka på kontoret med rådet ringande i öronen läser jag sammanfattningen en gång till. Lägger till en mening och sedan laddar jag upp mina filer. Det är fortfarande en timme kvar till slutlig deadline. Jag trycker på knappen ”ladda upp”. Ingenting händer. Väntar. Inget händer. Känner paniken komma. Tar ett djupt andetag och klickar igen. Den här gången händer något! 10 minuter senare är allt klart, och jag andas ut. Min allra första forskningsansökan till Vetenskapsrådet är inskickad. När jag slappnar av märker jag att en lååång arbetsvecka har tagit ordentligt på krafterna.

Texten är sann

Det är 23 maj och eftermiddag. Jag gör mitt dagliga besök på Vetenskapsrådets hemsida, och inser att nu, nu är beslut om 2007 års postdoktorsstipendier fattat! Jag blir plötsligt nervös men efter fem sekunders tvekan tar nyfikenheten överhanden och jag öppnar filen. Och jag läser. Och sen läser jag en gång till. Och så ännu en gång. Stänger dokumentet och öppnar det igen. Det står fortfarande samma sak. Ändå läser jag säkert 20 gånger till, för att verkligen övertyga mig.

Texten är fortfarande densamma – och det verkar faktiskt vara sant. Jag har fått ett av de åtråvärda postdoktorsstipendierna. Jag kan forska i två år till! Lyckas dock inte riktigt skaka av mig misstanken att det kan vara ett practical joke, så det är först när informationen bekräftats via e-post som jag vågar tro på det.

Först två dagar senare får jag möjlighet att berätta för min chef, och tillika gamla doktorandhandledare. Hans reaktion kan bäst beskrivas som en så kallad talande tystnad, eftersom det är väldigt sällsynt att han är tyst mer än tio sekunder i taget. Sen spricker han upp i ett stort, stort gratulationsleende. Sekunden efteråt är allvaret tillbaka, och jag får ett råd jag hört förut. ”Det här är jätteroligt Maria, men glöm inte bort att du alltid måste tro på dig själv, för om inte du tror på dig, så kommer ingen annan att göra det heller”.

Nyfiken i två år till

Och inte förrän i just den stunden, inser jag att det faktiskt är sant – att jag, just jag, har fått chansen! Två års ytterligare forskning är finansierad. Och jag inser att det är dags att börja fundera på en strategi för framtiden.
Vill jag faktiskt satsa på en universitetsforskningskarriär med allt vad det innebär av garanterat osäkra anställningar, ständig jakt på nya forskningspengar, knivskarp konkurrens och slitningar mellan forskning och undervisning, så krävs mer än bara goda forskningsidéer. Järnvilja, nätverk, strategi, och en grundmurad tro på den egna kapaciteten, till exempel.

Och det är inte utan att man undrar vad som hände med den gamla hederliga nyfikenheten som drivkraft för forskningen? Det är hur som helst ett senare problem. Nu ska jag, tack vare många goda råd (tack ska ni ha!), en riktigt slitsam ansökningsvecka och Vetenskapsrådet i alla fall få vara nyfiken i två år till. Det ser jag fram emot!
2007-10-29

Du verkar inte ha den version av Adobe Flash Player som krävs!

Du kan ladda ner den här
Import av forskning.se