Webbfrågan
Har du sökt medel från Vetenskapsrådet i år?

50% 3% 46%
Antalet svar:60
Nästa nummer
Den 3 december 2007

Sammanslagna universitet tål svängningar bättre
Foto: Box-plot diagram/Ulf Sandström
Små forskningsenheter har lika stora möjligheter att prestera bra som större, enligt Ulf Sandström. Diagrammet visar att ju färre artiklar en forskningsenhet/institution har (där G är den största med flest publicerade artiklar), desto större är variationen i citeringsgrad. Men genomsnittsciteringen är ungefär densamma oavsett storlek på institution. (Klicka på bilden för en större version.)

Ulf Sandström är för en sammanslagning av universiteten. Stora universitet kan klara snabba svängningar i forskingspolitik och externfinansiering, skriver han.
DEBATT
Fem universitet räcker. Åtminstone om nyutnämnde ”järnkanslern” Anders Flodström får bestämma. Denna avsiktsförklaring har ruskat om i högskoledebatten.

Idén är förvisso inte ny men framförs nu med en skärpa som sätter skräck i motståndarna. Det gör att debatten överlagras med gamla tongångar och egentligen är det väl inte så många som lyssnat på vad Flodström egentligen säger.

Färre universitet innebär inte med nödvändighet ett minskat antal campus. Istället innebär det ett fåtal slagkraftiga enheter vilka inom sig har samverkande och inte konkurrerande campus.

Samordningsfördelar

Det är lätt att känna sympati för Flodströms målsättningar, men frågan är hur processen dit ska se ut.
Samordningsfördelar finns att hämta i det svenska systemet, men i stor utsträckning sker en samverkan redan idag. Nu organiseras den underifrån och i självreglerade former: Göteborgs universitet och Chalmers flyter ihop inom ett stort antal ämnesområden; Uppsala samverkar med SLU och mellan Stockholm och KTH har anläggningsytorna redan vuxit samman på ett sätt som ibland också inkluderar Karolinska. Alternativet vore mer av ovanifrånstyrd samordning och sådant skapar ofta bara byråkrati och låsningar.

Visst är den svenska högskolan svårstyrd. Orsaken står att finna i det svenska systemet för finansiering av forskning. Här finns ett antal stora finansiärer vilka flockvis byter fot och tillämpar samma finansieringsformer och prioriteringar. Detta skapar ryckighet och osäkerhet i universitetens forskningsplanering. Framgångsrik forskning blir ibland något tillfällighetsartat.
Samma grupper får stora anslag från flera finansiärer och pengar läggs på hög. I slutändan blir det ineffektiv användning av forskningsmedel. Sverige har nu länge försökt att ändra på systemet från finansieringssidan (ungefär tre decennier). Det har inte gått bra. Alltså kan det vara idé att dra i den andra ändan, det vill säga att göra om universiteten.

Donationer ger trygghet

Amerikanska toppuniversitet arbetar på basis av tunga donationer vilket ger en bastrygghet som tillåter dem att bedriva nyfiken grundforskning. I avsaknad av denna trygghet måste vi i Sverige skapa universitet som klarar att hantera svängningarna i forskningspolitiken. Därför håller jag med Flodström, men jag tror att det i Sverige behövs sex universitet. Uppsala och SLU är tillsammans fullkomligt tillräckliga. Skulle vi slå samman Uppsala och Stockholm fick vi världens enskilt största producent i Plant Science, större än ryska vetenskapsakademien och skyhögt mycket större än de flesta länders universitet.

Stora samordnade organisationer har nästan bara nackdelar: ryssarna är mycket riktigt den enhet som har lägst kvalitet räknat i citeringsgrad. De har mycket forskning men den är litet använd och utan nytta för andra forskare.

Måste tåla föränderliga villkor

Det finns med all sannolikhet inga systematiska stordriftsfördelar i forskning. Se vidstående figur som visar förhållandet mellan antal publicerade artiklar och citeringsgrad. Data är alla världens universitet och institut inom Engineering, Mechanics som har fler än 30 publicerade artiklar under 2000-2004. Materialet är klassindelat efter antal artiklar som får fungera som storleksfaktor och med citeringsgrad som variabelvärde (öppet citeringsfönster till 2006). Här åskådliggörs att variationen är stor inom alla klasser och att medelvärdena inte varierar utanför boxarna. Små enheter har lika stora möjligheter att prestera bra värden som större.
 
Min slutsats är att kvalitetsfrågan inte motiverar sammanslagningar men att det finns andra skäl för samma idé. Vi måste organisera våra universitet med två mål i sikte – tåliga organisationer som klarar forskningspolitiska svängningar och ger arbetsro åt forskarna samtidigt som de uppmuntrar snabb anpassning till externfinansieringens föränderliga villkor. Det kan man göra om man är ett stort universitet som spelar på hela klaviaturen. Fullständiga och stora universitet klarar (i bästa fall) detta svåra uppdrag.

Linköping inte komplett

Detta leder mig över till min andra fundering: Linköpingsregionen har inget komplett och ”helt” universitet. Ska det universitetet klara sig i framtiden måste Sverige satsa på en stark utbyggnad av främst den naturvetenskapliga utbildningen och forskningen i Linköping. Tillämpad medicinsk, teknisk och samhällsvetenskaplig forskning kan inte fungera tillräckligt bra utan en stark underbyggnad av grund- och spetsforskning.


Fotnot: Ulf Sandström bloggar på forskningspolitik.blogspot.com

2007-09-03

Du verkar inte ha den version av Adobe Flash Player som krävs!

Du kan ladda ner den här
Import av forskning.se