Webbfrågan
Har du sökt medel från Vetenskapsrådet i år?

50% 3% 46%
Antalet svar:60
Nästa nummer
Den 3 december 2007

Descartes hemliga anteckningar
Descartes hemliga anteckningar.
BOKRECENSION
Titel: Descartes hemliga anteckningar
Författare: Amir D Aczel (Översättning: Göran Grip)
Förlag: Fahrenheit, 231 sidor (2006)
Det är troligt att Amir Aczels bok om Decartes hade fått ett något annorlunda fokus om Dan Brown aldrig skrivit sin bestseller om da Vinci-koden.

Aczels bok är i grunden inget annat än en biografi över Descartes, men den använder en mystisk anteckningsbok som filosofen ska ha skrivit (på kod), som röd tråd för att dra läsaren genom texten.
Möjligen kan detta behövas, för skriften är något snårig och stilistiskt såpass osäker att resultatet ibland blir oavsiktligt komiskt.

Hemligt sällskap

En nyckelroll spelas av olika mer eller mindre hemliga sällskap – framförallt Rozenkreutzarna – som Descartes kan ha tillhört. Aczel nämner att det sällskapet var såpass hemligt att några tvivlat på att det alls funnits. Aczel själv har dock sin åsikt klar:

"Med tanke på den politiska roll som rosenkreutzarna faktiskt spelade är det svårt att tvivla på att de existerade."

Boken bärs till stor del av den uppenbara beundran som författaren känner för Descartes. Detta är inget fel, och det ger också visst liv till texten. Det förefaller mig ändå som om Aczel överbetonar Descartes betydelse inom det matematiska området, och i motsvarande grad förringar andra. Den skapelse han är mest känd för, de Cartesiska koordinaterna, är förvisso av stor betydelse, men kanske inte så originell som den framställs –  Fermats arbeten i samma riktning nämns inte i boken.

Kvadratroten är enkel

Descartes konstruktion av kvadratroten ur ett tal (med hjälp av passare och linjal) presenteras som en stor bedrift, som skulle ha slagit grekerna med häpnad "eftersom de bara kunde konstruera enklare ting". Det tror jag helt enkelt inte på; konstruktionen av en kvadratrot är ganska enkel och väl inom räckhåll för den grekiska matematiken.

Ännu mindre tror jag på påståendet att rötter av högre ordning inte är konstruerbara alls. Den som kan konstruera en kvadratrot kan lätt konstruera en fjärderot genom att upprepa proceduren. Anledningen att tredjerötter inte är konstruerbara – och att det så kallade Deliska problemet om fördubbling av en kub därför inte är lösbart - är mer subtil, och klargjordes inte förrän på artonhundratalet. Argumentet i boken – att passare och linjal bara duger för tvådimensionella konstruktioner – leder helt fel.

Boken är kort sagt inte riktigt lyckad i alla sina detaljer. Inte desto mindre är den ganska underhållande, och jag tror att den är mer pålitlig historiskt än vetenskapligt.

Betyg: 2 (av 5) Tentakler
2007-02-26

Du verkar inte ha den version av Adobe Flash Player som krävs!

Du kan ladda ner den här
Import av forskning.se