Webbfrågan
Tycker du att Sverige ska ha färre universitet?

84% 4% 10%
Antalet svar:105
Nästa nummer
Den 1 oktober

Sålla ut forskarna tidigare i systemet!
Karin Schmekel vill balansera volymen forskare mellan olika karriärsnivåer.

"Hel generation forskare går förlorad". Debattartikel i DN 6 november 2000. (Klicka på bilden för en läsbar version.)
DEBATT
I detta nummer av Tentakel kan vi läsa om en ung forskare (ja, man kallas så om man inte har fast tjänst, även om man är runt de 40…) som ger upp sina forskarambitioner och han är långtifrån ensam. Det är många forskare som har sadlat om, något som i och för sig kan vara bra både för den enskilde och för samhället. Det är nu några år sedan jag själv lämnade min forskning, och jag har haft turen att hitta en ny spännande karriär där jag har stor nytta av både mina specifika fackkunskaper och min forskningserfarenhet.

Samtidigt är det viktigt att fråga sig om Sverige möjligen forskarutbildar för många, och om det verkligen finns ”användning” för dem som fortsätter forskarbanan till högre nivåer. Vi vet att arbetslösheten bland disputerade naturvetare är hög, och just i dagarna meddelade Tentakel 2006:6 och 2006:10).

Hur hög konkurrens är vettig?

Forskning är elitistiskt och konkurrensen hög. Det akademiska systemet behöver hög konkurrens för att upprätthålla hög kvalitet. Under karriären sker en stark sållning. Men hur hög konkurrens är vettig? Inom biomedicin, som vi år 2000 genom rundringning till universitet och högskolor undersökte, får alltså 5 procent av forskarassistenterna en fast tjänst. I jämförelse kan nämnas att man på de framstående universiteten i USA ofta har en selektionsnivå på ungefär 50 procent i sitt tenure track-system i steget mellan ”assistent professor” och ”associate professor”.

Den hårda selektionen har skett tidigare under karriärvägen. Jag förespråkar att även vi inför ett system med en smalare flaskhals, tidigare i karriären – mellan postdoktor och forskarassistent. Detta ter sig i mina ögon vettigare, både för individen och för samhället.

Postdok är en "lagom" utbildning

Som postdoktor har man ännu inte initierat någon egen forskning med allt vad det innebär av engagemang, etablering och försörjningsåtaganden. Man arbetar för en annan, redan etablerad forskare, och har därför inte fullt ut slagit in på forskarbanan. Dessutom har man som postdoktor en mer ”lagom” utbildning för en icke-forskarkarriär inom exempelvis industrin.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv måste det rimligen också vara smartare att inte med berått mod stödja forskare med statliga medel till 40 års ålder, om man vet att ytterst få av dessa kommer att kunna bli ”seniora” forskare som under resten av sin karriär forskar, undervisar och handleder forskarstuderande.

Beakta balansen mellan karriärsnivåer

Med andra ord, lika viktigt som att formulera en karriärväg är det att balansera volymen forskare mellan olika karriärsnivåer. I det nuvarande systemet är det förhållandevis lätt att få en postdoktorplats, men svårt att få en forskarassistenttjänst. Och eftersom dessa är tidsbegränsade, tar karriären slut om man inte får någon av de ytterst få forskartjänsterna/lektoraten/professurerna. Läget vore inte lika dystert om näringslivet i större utsträckning skulle efterfråga forskarkompetens.

Klarsynta studenter kan inte rimligen tycka att detta karriärval är lockande, trots stort forskningsintresse.

Så blir forskningskarriären lockande

En komplikation som måste ingå i resonemanget, är att tjänster på olika nivåer finansieras av olika instanser. Lektorat och professurer betalas generellt av universiteten, medan postdoktortjänster (eller stipendium) och forskarassistenttjänster ofta betalas av externa finansiärer, både statliga och icke-statliga.

Detta splittrar ansvarstagandet för forskarkarriären. Externa finansiärer kan inte överblicka sin budget längre än några år i taget, och kan därför inte åta sig längre anställningsansvar än kanske fyra år. Universiteten, som inte kan tacka nej till dessa externfinansierade kortfristiga tjänster (och det vore naturligtvis helt orimligt att föreslå att de skulle göra det), har inte råd att följa upp med ett rimligt antal fasta tjänster.

Det är givetvis mycket bra att en statlig utredning nu ser över karriärstrukturen för forskare, och jag hoppas att denna utredning inte inskränker sig till att föreslå en form för karriärstruktur, utan också tar hänsyn till hur många personer som finns i de olika karriärstegen. Utredningen bör också föreslå på vilka karriärnivåer man på sikt bör öka/minska nyanställning för att få en balans i systemet. På så sätt blir forskningskarriären lockande!
2007-05-28

Du verkar inte ha den version av Adobe Flash Player som krävs!

Du kan ladda ner den här
Forskning.se