Webbfrågan
Tänker du söka medel från Vetenskapsrådet i år?

46% 10% 42%
Antalet svar:66
Nästa nummer
Den 30 april

Därför behöver Sverige elituniversitet
Sverige måste satsa på elituniversitet för att bli konkurrenskraftigt internationellt, anser fysikprofessor Börje Johansson.
DEBATT
Behöver Sverige elituniversitet? Detta är en fråga som allt oftare figurerar i debatten. Svaret är enkelt: Självklart behöver vi det! Faktum är dessutom att vi redan har det. Vi har omkring 40 högskolor och något eller några av dessa måste helt enkelt vara bättre än de andra. I den meningen har vi redan elituniversitet.

I Sverige finns en stor mängd ishockeylag, varav tolv stycken spelar i elitserien. Bland denna elit är dessutom några bättre än de andra. Det är inget konstigt med det. De sämre lagen i lägre divisioner har hela tiden möjlighet att förbättra sig och inta en plats i högsta divisionen. Dock är det så att det allmänna intresset fokuseras kring elitlagen; varför dessa får en bättre ekonomi, attraherar mera talangfulla spelare, eller får ekonomiskt starkare (lokala) sponsorer än de andra. På detta sätt kan de allra bästa lagen (eliten) behålla sin position som elitlag inom Sverige. Allt detta är välkänt.

Vi kan inte sitta tillbakalutade

Den springande punkten i sammanhanget dyker upp först när vi frågar oss om vi i Sverige har elituniversitet även i ett internationellt perspektiv? Här måste nog frågan besvaras lite undvikande. Vi måste erkänna att vi har en bra bit till toppen. Dessutom hårdnar konkurrensen alltmer. Det är just det här som är i hög grad oroande. Utöver detta tillkommer befolkningsrika länder med stora ambitioner och med ytterst villiga lokala sponsorer, som vill inta centrala positioner inom vetenskapen och den tillhörande teknikutvecklingen. Vi kan i Sverige inte sitta tillbakalutade och passivt registrera denna utveckling. Dessutom tillkommer snabbt växande hotfulla globala energi- och miljöproblem som endast kan lösas med hjälp av extremt målmedveten och vass forskning, inte minst inom grundforskning.

Under de många år som gått sedan jag som student inträdde i den akademiska miljön har det onekligen skett en hel del. De numera allt vanligare internationella rankinglistorna av universiteten var då ett helt okänt begrepp. Ändå vill jag hävda att vi studenter visste att skulle vi lära oss på djupet och bli ämneskunniga, ja då var det Lund eller Uppsala som gällde. Ville vi senare lyckas i förvärvslivet utanför universiteten, ja då gällde KTH eller Chalmers.

Fler väljer universitet utomlands

Genom den enorma internationalisering som sker idag är denna förenklade bild snart förlegad. Redan idag väljer allt fler studenter att förlägga sin akademiska grundutbildning till internationellt högt rankade universitet, varför Sverige löper en avsevärd risk att för all framtid förlora denna kompetens. Samtidigt måste vi i ljuset av globaliseringen försöka attrahera utländska studenter. För att klara denna alltmer krävande internationella konkurrens kan jag inte se någon annan utväg än att kraftigt stärka resurstilldelningen till några (få?) lärosäten, där miljöer kan skapas som kan klara att hävda sig internationellt.

Skapandet av kreativa miljöer kräver en omfattande rörlighet som tyvärr till stora delar idag gått förlorad, bland annat beroende på befordringsreformen. Det finns alltför få incitament till varför en individ idag skulle vilja byta miljö. Skapandet av rejält resursstarka miljöer skulle till en del kunna lösa upp den förstelning som nu äger rum. Nya karriärvägar skulle därigenom kunna identifieras inom universitetsvärlden.

Brist på morötter

Dagens brist på morötter för etablerade forskare bidrar till att ytterligare mumifiera miljöerna och får många att välja administrativa uppgifter som knappast bidrar till skapandet av kreativa miljöer, men ändå innebär positioner med viss guldkant. När politiker, industrier och andra instanser rådfrågar forskarvärlden vänder man sig till universitetsledningarna. Om man verkligen är intresserad av att ta pulsen på forskningen borde man lite oftare vända sig till aktiva forskare. Redan en sådan minimal förändring i attityd skulle kunna höja temperaturen i åtskilliga labb och seminarierum ute i verksamheten. 

Att promovera något eller några lärosäten till en högre statusnivå än övriga är naturligtvis i första hand förknippat med en avsevärd medelsförstärkning. Starka, kreativa miljöer kräver resurser på en helt annan nivå än vad som idag är fallet. Ledarna av sådana miljöer måste tillförsäkras en arbetssituation någorlunda befriad från distraherande överlevnadsfrågor. Dessa ledare måste till exempel ges ett rejält inflytande på tillsättandet av tjänster liksom på lönesättningen. Vill man verkligen skapa kreativa miljöer måste man faktiskt också tilldela de kreativa ledarna makt över rekryteringen till miljön.

En annan viktig aspekt är att även själva lärosätenas ledning måste besitta betydande ledaregenskaper, integritet och ha förmåga att kunna identifiera kreativa grupper och tillåta dessa att utvecklas. Hela lärosätet måste genomsyras av en laganda, där enskilda gruppers goda resultat ses som en framgång för helheten.

Slutsats: I en global värld måste Sverige fokusera substantiella medel till ett mindre antal lärosäten. Beroende på område kan dock namnen på dessa lärosäten skifta. Är man inte duktig inom ishockey får man kanske satsa på att bli bäst i bandy, allt beroende på de lokala förutsättningarna. Det är dessutom fortfarande också roligt och stimulerande att spela i ett farmarlag – man får ju fortfarande utöva sin favoritsport. Man ska heller inte glömma att möjligheten att därifrån bli värvad till ett elitlag för många är en extra viktig sporre.
2007-01-30

Du verkar inte ha den version av Adobe Flash Player som krävs!

Du kan ladda ner den här
Forskning.se