Webbfrågan
Tror du att Sverige får Nobelpris före 2020?

35% 8% 55%
Antalet svar:45

Blir kvinnor sämre forskare efter 30?
Helena Danielson, professor i biokemi, ordförande i jämställdhetsutskottet på Uppsala Universitet.
DEBATT
Ledstjärnan för dagen när det gäller utdelning av forskningsanslag är satsning på de mest framstående forskarna och forskningsmiljöerna.

Det kan ju tyckas klanderfritt, men när elitfinansieringen anammas av alla forskningsfinansiärer och resurserna bara räcker till de ”bästa” uppstår ett vacuum, ur vilket vi får svårt att skapa den infrastruktur och utbilda de forskare som behövs för att framöver ta över som ”toppforskare”, eller som helt enkelt gör jobbet.

VR talar klartext på annan plats i Tentakel ”Vetenskapsrådets mål är att höja medelbidragsnivån, vilket innebär att färre kan få pengar.” Skillnaden mellan dem som har resurser och dem som inte har resurser blir mycket stora.
Det finns en finansieringsnivå under vilken det helt enkelt inte blir någon forskning gjord och utslagning av kompetenta forskare blir ett faktum.

• Tjejerna är starkast i starten men förlorar på upploppet

Ett problem för forskare har länge varit att det finns alltför få pinnar i karriärsstegen, att många suttit löst och att det varit svårt att ta sig från en nivå till nästa eftersom resurserna varit begränsade. I praktiken är det endast ett fåtal som kan ta sig hela vägen upp – de bästa har man förmodat.

Men är det enbart forskarens/forskningens kvalitet som styr vilka som tar sig upp eller är det andra faktorer som avgör? Skulle framgång endast grundas på enskilda forskares kompetens eller förmåga att bedriva högkvalitativ forskning skulle vi sannolikt inte ha en så skev könsfördelning på högre nivåer inom forskningen.

Generellt har kvinnor bättre studieresultat än sina manliga studiekamrater och jag har inte sett några tecken på att män skulle prestera bättre på doktorandnivå då andra förmågor än de som ger höga betyg i skolan, men som är av betydelse för en forskarkarriär, eventuellt skulle göra sig gällande.

Inte är det väl då rimligt att kvinnor faktiskt skulle bli så mycket sämre, eller män så mycket bättre, efter t.ex. 30-årsdagen eller någon tidpunkt därefter?

• Förebilder i all ära, men utan resurser blir det ändå ingen karriär.

Statistiken som visar den låga andelen kvinnor inom forskarkåren är övertygande och kan inte bortförklaras på samma sätt som man i varje enskilt fall alltid kan hitta (eller hitta på?) skäl till varför en kvinna inte lyckats, eller varför en man valts framför en kvinna vid en rekrytering. Vad är det då för systemfel som ligger bakom?

Vi letar nog alla efter de enkla förklaringarna till varför vi till exempel har så låg andel kvinnliga professorer eller varför de stora forskningspengarna går till män eller manliga konsortier. Ofta får man höra att kvinnorna inte är lika meriterade eller att de inte satsar lika hårt som männen.

Inga sådana förklaringar håller vid en djupare granskning (se till exempel boktipset nedan. De kvinnor som väljer en forskarkarriär är lika kompetenta och motiverade som männen! Eftersom forskarkarriären är komplex räcker det inte med någon enskild faktor, utan man måste se till helheten.

En avgörande skillnad är en sned resursfördelning, där kvinnor successivt hamnar på efterkälken och därför har svårare att nå upp på de högre höjderna.

VR:s anslagsfördelning detta år visar återigen att resursstilldelningen är sämre för kvinnor. Orsakerna till detta kan vara medveten diskriminering eller omedvetna värderingar som missgynnar kvinnor.

Man kan tycka som huvudsekreterare Arne Johansson ”Det är en marginell skillnad” eller inse att det just är sådana marginella skillnader som blir det handikapp som gör att kvinnor har svårt att nå upp till karriärstegens övre pinnar, även om de sträcker sig på tå.

Men det spelar egentligen ingen roll vilken orsak som ligger bakom, det viktiga är insikten att så sker. Först då kan vi vidta åtgärder som återställer balansen.

• Privatlivets nätverk styrs av kvinnor, arbetslivets av män

Satsningar på kompetenscentra, starka forskningsmiljöer och konsortier är ett annat populärt resursrelaterat fenomen som missgynnar kvinnor eftersom det är främst män som har kommit så långt i karriären att de kan vara huvudsökande.

Till exempel har endast tre av 22 inkomna ansökningar till Berzelius Center kvinnliga huvudsökande och Stiftelsen for Strategisk Forskning rekommenderade en kvinnlig sökande att hitta en ”man över 55” som kunde vara huvudsökande för det konsortieprojekt hon hade skapat, annars skulle projektet inte vara konkurrenskraftigt.

Problemet finns även i själva projektgrupperna eftersom, som även Claes Borgström skriver i denna tidning, det är ett känt faktum att ”män väljer män”. Konsekvenserna blir därmed att kvinnor även blir åsidosatta inom dessa centra, inte för att de saknar kompetens eller motivation, utan just för att de är kvinnor och helt enkelt inte blir valda.  

• Tiden räcker inte till – aktiva åtgärder nödvändiga

De som förlitar sig på att den höga andelen kvinnor på de flesta grundutbildningarna och i många ämnen även på doktorandnivå garanterar att det bara är en tidsfråga innan det råder jämn könsfördelning i forskarsamhället bedrar sig.

Utan aktiva åtgärder som motverkar den ojämställda resursfördelningen är det en utopi.

De nya principerna för fördelningen av resurser till redan etablerade toppforskare och konsortier är mycket oroande ur ett jämställdhetsperspektiv.

Att kvinnor de facto missgynnas vid alla typer av resurstilldelning, om än marginellt, urholkar kvinnors möjlighet till akademisk karriär. Det måste resultera i ett system där kvinnorna kompenseras för detta och i praktiken ges samma förutsättningar som männen.

Utöver detta behövs en ny karriärsstege med fler säkra pinnar och en resursfördelning som ger resurser på alla nivåer. Sådana åtgärder kommer inte bara att förbättra jämställdheten utan även att stärka forskningen på sikt.
2005-12-19