Webbfrågan
Är kraven för höga för att få bidrag från Vetenskapsrådet?

50% 13% 35%
Antalet svar:65
Nästa nummer
Den 18 december

Avgående ledamot fascineras och förfäras
Stina Gestrelius, avgående ledamot i Vetenskapsrådets ämnesråd för naturvetenskap och teknikvetenskap, förfäras och fascineras.
Förfäran och fascination är Stina Gestrelius omdömen efter sex år som allmänrepresentant i Vetenskapsrådets ämnesråd. Läs om hennes erfarenheter.
Stina Gestrelius, doktor i biokemi och vice VD på Medicon Valley Academy i Öresundsregionen, har varit en av regeringens allmänrepresentanter i Vetenskapsrådets ämnesråd för naturvetenskap och teknikvetenskap. Nu avgår hon efter sina sex år.
 
Vilka är dina erfarenheter?
– Jag har upplevt Vetenskapsrådets arbete med en blandning av fascination och förfäran: Fascination inför allt arbete som läggs ned på att kvalitetsgranska och betygsätta varje ansökan även när bara två av tio kan finansieras. Och förfäran inför de osäkra förhållanden som många, speciellt unga, forskare lever med – Vetenskapsrådet finansierar ju nästan aldrig ett projekt fullt ut, istället måste forskaren skriva fler ansökningar, för att med Vetenskapsrådets kvalitetsbetyg i handen få ihop till ett helt projekt. 

– Motsvarande processer i näringslivet är helt omvända – man lägger mycket möda enbart på de bästa projektförslagen och det skulle vara tjänstefel att underfinansiera dem man satsar på.
 
Hur ser du på riktade satsningar, till exempel starka forskningsmiljöer som Linnéstöd och Berzelii centra?
– De riktade satsningarna är stora och långsiktiga (100 miljoner kronor över tio år), vilket är en klar fördel jämfört med de vanliga projektbidragen (cirka 2 miljoner över tre år). Jag tycker också att det är en fördel när flera olika forskargrupper samarbetar, eventuellt från flera fakulteter, och universitetsledningen satsar på en forskningsmiljö som är unik och har stor potential.

– Däremot är det nödvändigt att det också finns medel för udda projekt och nya idéer, inte minst tvärvetenskapliga, som har en tendens att falla mellan de traditionella ämnesindelningarna. En sådan fri grundforskning är en förutsättning inte bara för universitetets fortsatta satsningar utan för näringslivet och hela samhällets utveckling.
 
Kan akademin och industrin samarbeta bättre, och i så fall hur?
 – Offentligt-privat samarbete (PPP, public private partnerships) tror jag kommer även inom grundforskning. Redan idag har ämnesrådet för naturvetenskap och teknikvetenskap industridoktorander, och jag hoppas att det också kommer att inrättas industriforskarassistenter, det vill säga meriteringstjänster där en disputerad forskare är nära kopplad till både akademi och forskningsintensiv industri.

 – Förutom alla andra positiva faktorer, som medfinansiering, tillgång till speciella miljöer och kompetenser och en mångsidig bedömning av forskningsidéerna, kommer sådana tjänster att bidra till större personutbyte mellan företag och forskningsinstitution och därigenom till bättre förståelse för de olika kulturerna.
 
Till sist, vad krävs för att bli en toppforskare?
 – Jag vet verkligen inte. Ibland har jag varit rädd för att det mest av allt krävs en förmåga att skriva bra anslagsansökningar, ungefär som det krävs bra presentationer av en entreprenör för att få finansiering. Och en del toppforskare är skickliga entreprenörer. Men en unik idé väger förhoppningsvis tyngst.
2006-11-20