Webbfrågan
Tror du att forskningens villkor kommer att förbättras med Lars Leijonborg som forskningsminister?

32% 28% 38%
Antalet svar:67
Nästa nummer
Den 20 november

Forskning är en kvinnofälla!
Åsa Fex Svenningsen, forskarassistent.

Nyckeluppgifterna finns på sidan 23, slutet av första stycket, där det står om fo-assar inom N som disputerade 1994. Observera att siffrorna är formulerade så att det ser bättre ut än det är: Man säger att 10 av 20, alltså 50% finns kvar, men vidare läsning uppenbarar att bara 2 av dessa har tillsvidareanställning som lektor, alltså 10%. (Om du klickar på bilden öppnas rapporten som pdf i detta fönster.)
DEBATT
Jag tillhör de få lyckligt lottade kvinnor som fått en forskarassistenttjänst från Vetenskapsrådet och har fått privilegiet att under några år få ägna mig åt spännande forskning på heltid.

Detta är sant och bra, men när jag dels funderar över min egen situation, dels ser mig om i akademin, dyker en rad besvärliga frågor upp, till exempel: Hur ser min framtid ut? Räcker det verkligen med att vara en tillräckligt duktig forskare för att kunna göra karriär eller spelar andra faktorer en roll? Vilka är de, i så fall? Framför allt undrar jag, var är alla kvinnorna, som jag, när jag på 1980-talet gick grundutbildningen, fick höra var på väg in i forskningen?

Jag är 41 år gammal och har det ganska bra, bor i ett fint hus och har en frisk pojke som nyss fyllt 13. Men om jag jämför med mina studiekamrater som valde att inte ge sig på forskarkarriären, visar det sig att de i allmänhet har flera barn, högre lön, mer fritid och betydligt större formellt inflytande över sin arbetssituation än vad jag har.

Om jag jämför mig med mina kvinnliga (och manliga) bekanta från postdok-tiden i New York blir jag inte så värst mycket gladare. I till exempel USA, Kanada och Tyskland fick de som nyanställda forskare rejäla resurser att sätta igång sin forskning och de har en förutsägbar karriärgång. I Sverige satsar man på yngre forskare främst genom att betala deras löner, men de får jämförelsevis snålt med resurser till själva forskningen. Man skulle kunna få för sig att våra forskningsråd tror att det är billigt att bygga upp en verksamhet och att det sedan blir dyrare, men i verkligheten är det förstås precis tvärtom. Om man får otillräckliga resurser i början av sin karriär, blir det bara svårare att etablera sig.

Kvinnor ratar otrygg karriär

Karriärstrukturen för forskare i Sverige ser bedrägligt enkel ut: först blir man forskarassistent, gör man bra ifrån sig kan man sedan bli lektor och därefter hägrar professuren. I realiteten är det allt annat än enkelt och förutsägbart. En undersökning från Lunds universitet (en del av Excellensprojektet) visade att inom naturvetenskaperna fick bara 10 % av de som blev forskarassistenter inom en årgång tillsvidareförordnande inom tio år efter doktorsexamen. Inom medicin var motsvarande siffra nedslående 0 %. Forskarassistenttjänsten verkar alltså inte vara det första steget i forskarkarriären, utan det sista.

Detta har viktiga följder för jämställdheten på universiteten, eftersom jag tror att kvinnor är mindre benägna än män att försöka sig på en så otrygg karriär. Orsakerna är nog många, men kvinnor sköter alltjämt en betydligt större del av hemarbete och barnskötsel än män och har därmed mindre utrymme för att lägga ned så mycket arbete som krävs för att övervinna de ogynnsamma villkoren.

Bland forskarstuderande är balansen mellan könen ganska jämn, men redan i postdok-steget börjar andelen kvinnor minska. Att göra postdok är en värdefull upplevelse, både för vetenskaplig kompetens och personlig utveckling, men det är svårare för kvinnor att få sina män att följa med än tvärtom.

Postdokar behöver föräldraledighet

Vetenskapsrådets nya möjlighet att kunna söka postdok inom Sverige är både ett steg i rätt och i fel riktning, eftersom man förvisso ökar kvinnors möjligheter att göra postdok, men samtidigt har ett postdok i Sverige i allmänhet inte lika högt meritvärde som ett vid en utländsk elitinstitution. Åtgärden hjälper alltså kvinnor att komma ut på postdok, men riskerar samtidigt att försämra deras konkurrenskraft senare i karriären. Kanske skulle ett medföljandebidrag, som garanterade att en postdok-vistelse utomlands inte orsakade något inkomstbortfall för familjen, ha bättre effekt?

Ett annat problem med att vara postdok är att man under denna tid blir utsorterad ur våra sociala försäkringar, eftersom en postdok oftast lever på ett så kallade postdok-stipendium. Som kvinnlig postdok har man alltså inte rätt till någon föräldraledighet. Detta leder till att många kvinnor får välja mellan att bli forskare eller mammor. Är det inte rimligt att kunna vara båda delar?

Forskare väntar med barn

Sedan följer då forskarassistentstadiet. Här sker ytterligare en bortsållning av kvinnor, men här är mekanismerna mer raffinerade och osynliga. Man måste försöka att göra det man utlovat i sin ansökan, men inser att resurserna man fått inte räcker till och att tiden är alldeles för kort för att skaffa tillräckligt med pengar, även om allt går precis som det ska. Dessutom blir det uppenbart att det finns nätverk som man måste vara med i, men där inträdeskraven är outgrundliga. Det räcker definitivt inte med att publicera i bra tidskrifter, trots att det är den officiella sanningen.

En ytterligare komplicerande faktor är att många forskare väntar i det längsta med att skaffa barn. 60 % av foassarna i Sverige är mellan 35 och 45 år och eftersom den biologiska klockan inte tar några hänsyn till karriären, måste särskilt kvinnor fatta mycket viktiga beslut om livet nu; man kan inte vänta längre om man vill skaffa barn.

Att både fylla mammarollen och att försöka bygga upp sin egen forskning och forskargrupp, ofta med otillräckliga resurser, torde vara en ”tall order” för de allra flesta, kanske mer än man klarar av. Om man dessutom inte kan få några som helst indikationer på sina möjligheter att fortsätta efter att foass-tiden löpt ut, ja då är det väl egentligen inte så märkligt om även den mest entusiastiska till sist tröttnar och söker sig en bana utanför forskningen? Det finns väl ingen vettig människa som skulle satsa på en karriär där man inte får fast anställning förrän efter man fyllt 50 år och om man inte får sitt tillsvidareförordnande då, ja då åker man ut!

Synka med universiteten

Är då allt svarta natten, eller finns det någonting som skulle kunna göras för att förbättra situationen?

Jo, till att börja med skulle man åtgärda den olyckliga uppdelningen i ansvaret för forskarkarriären, där forskningsråden till största delen ansvarar för rekryteringen av forskarassistenterna, medan lärosätena ansvarar för de senare karriärstegen. Rekryteringen av forskarassistenter är därför inte synkad med lärosätenas behov av personal.

Detta kan lösas på flera sätt: Forskningsråden kan helt sluta att dela ut forskarassistent-tjänster och i stället ge ordentliga startbidrag till de foassar som lärosätena rekryterar. Lärosätena bör i så fall rekrytera foassar på samma sätt som tillexempel Vetenskapsrådet gör idag, det vill säga med breda utlysningar i öppen konkurrens. På det här sättet skulle lärosätena kunna införliva foassarna i sin långsiktiga ekonomiska planering och därmed införa något som kanske mer liknar det anglosaxiska ”tenure-track”-systemet.

Forskningsråden kommer fortfarande att ha ett avgörande inflytande över forskningen genom fördelningen av forskningsmedel; dess betydelse skulle antagligen öka, eftersom de stora summor som idag är bundna i löner skulle räcka väldigt långt som forskningsmedel. Sannolikt krävs en betydande ökning av fakultetsanslaget från staten, men en sådan borde ändå ha kommit för länge sedan.

Sätt projektet i fokus

En annan förändring som skulle hjälpa yngre forskare, vore om Vetenskapsrådet anammade NSF:s (National Science Foundation i USA) filosofi att det ska vara idén i ett projektförslag som avgör om man ger det pengar, inte bara meriterna hos den sökande.

Enligt riktlinjerna för NSF:s ”Merit Review” måste minst 50 % av bedömningen baseras på idéns vetenskapliga bärkraft och det sägs till och med uttryckligen att tidigare publiceringsmeriter inte får vara det viktigaste kriteriet. Detta medför att en yngre forskare med goda idéer och uppbackning från sitt lärosäte faktiskt mycket väl framgångsrikt kan tävla med betydligt mer seniora kolleger.
Så är inte fallet i Sverige; oräkneliga är de historier jag fått höra från personer i olika beredningsgrupper om hur forskningspengar delats ut till mycket välmeriterade forskare med tämligen mediokra idéer. Om det finns någon sanning i dessa historier, borde detta i längden leda till att forskningens vitalitet utarmas på ett farligt sätt.

Ge medföljandebidrag

Jag vill också återvända till förslaget om att ge postdoktorer ett medföljandebidrag. Varken universitet eller forskningsråd kan i ett slag förändra könsrollerna ute i samhället, men man kan faktiskt ta bort ett av de allra viktigaste argumenten för de stoppklossar som vägrar följa med sin hustru eller kvinnliga partner på hennes postdok, nämligen det ekonomiska. Detta skulle fördyra hela postdok-verksamheten, men eftersom en så stor andel av forskarassistenterna faller bort (jämför resultatet av Excellensprojektet), tyder allt på att antalet postdoktorer och forskarassistenter är på tok för högt ändå. Det är faktiskt bättre för den enskilda individen att bli bortsorterad på ett tidigt stadium, när det finns fler alternativa karriärvägar, hellre än efter att man fyllt 50 år.

Sammanfattningsvis tror jag att den monumentala otrygghet, kopplad med en närmast övermänsklig arbetsinsats och otillräckliga resurser, som tyvärr präglar inträdet i forskarkarriären i Sverige idag i sig själv är det största hindret för jämställdheten i forskarkåren. Jag vill inte beklaga mig för egen räkning, men om jag valt en annan yrkesbana, då hade jag nästan säkert haft fler barn och en högre inkomst. Men jag hade nog inte haft lika roligt på jobbet.
2006-10-30