Webbfrågan
Tror du att forskningens villkor kommer att förbättras med Lars Leijonborg som forskningsminister?

32% 28% 38%
Antalet svar:67
Nästa nummer
Den 20 november

Rädda svensk grundforskning
Foto: Sven Hovmöller
Doktoranderna svarar för drygt hälften av grundforskningen i Sverige. Antalet aktiva doktorander har gått ner kraftigt de senaste två åren och kommer att minska ytterligare i åtminstone tre-fyra år till, eftersom nybörjarna nu inte är fler än de som tar examen. Därmed minskas totalantalet doktorander i takt med avhoppen som förväntas ligga kvar på 900 per år. (Klicka på bilden för en större version.)

Sven Hovmöller, professor i kemi.
DEBATT
Det kommer allt fler larmrapporter om situationen på Sveriges universitet och högskolor.  Vad beror bristen på och hur kommer det att se ut de närmaste 5-10 åren för svensk grundforskning och forskarutbildning?

Urholkning av statsanslag

Anledningen till att antalet nyantagna doktorander sjunkit så dramatiskt – från nära 4 000 år 2003 till knappt 3 000 år 2005 (Högskoleverkets årsrapport) – är att statsanslagen till universiteten och högskolorna urholkats under en följd av år. Det har skett genom utebliven kompensation för löne- och prisökningarna. De senaste åren har alla arbetande i Sverige, även de som arbetar på universiteten, fått omkring 3 % högre lön varje år. Men universitetens anslag har bara höjts med 1,5 % per år. Eftersom löner är den helt dominerande utgiftsposten för forskning och undervisning, får det konsekvenser.

När universiteten centralt fått minskade resurser har de skickat räkningen nedåt i organisationen, till institutionerna. Olika former av service som varit gratis har avgiftsbelagts. Overheads har införts och succesivt ökat. De medel som funnits för att ge forskande professorer och lektorer nedsättning av sin undervisningsskyldighet (så kallat lektorsfriköp), så att de haft tid att forska och handleda, har försvunnit.

Institutionerna har inga egna pengar utan skickar räkningen vidare nedåt enligt principen katten på råttan, råttan på repet. Längst ner står de forskare (professorer, lektorer och forskarassistenter) som har externa anslag, huvudsakligen från Vetenskapsrådet. Dessa externa anslag beskattas nu allt hårdare av institutionerna. Exakt hur det går till varierar eftersom universiteten och institutionerna har en hög grad av ekonomiskt självstyre. Under 1980-talet togs ingen overheadavgift, under 1990-talet var den omkring 10 %, numera omkring 25 % av forskningsanslaget. Varje timme som man inte står i katedern och undervisar upp till 70 % av sin tid måste den enskilde forskaren nu betala sin egen lön direkt från forskningsanslaget. Det rör sig normalt om cirka 20-50 % av forskningsanslaget som går åt till detta.

Finansiering av doktorander

Sist men inte minst har vi det nu aktuella problemet med finansieringen av doktoranderna. Regeringen har bestämt att alla som antas till forskarutbildning, det vill säga doktorander, ska ha garanterad lön för hela studietiden. Studietiden är fyra år heltid, men många undervisar på 20 % och då tar utbildningen fem år. Vidare har doktorandernas lön fastställts i form av en trappstege med ungefär 20 000 kronor per månad i genomsnitt. Slutligen har regeringen antagit som mål att fördubbla antalet doktorsexamina till år 2010. Men inga nya pengar avsattes till detta. Trots detta antogs allt fler doktorander i Sverige, från 3 000 år 1995 till 3 850 toppåren 2003 och 2004.

Enbart lönekostnaden för 1 000 doktorander är omkring 300 miljoner per år. I brist på statsanslag har det kommit att bli så att handledarna får betala en stor del av lönen för sina doktorander. Hur stor del varierar mellan lärosätena, men en vanlig nivå är omkring 50 %. Jag själv har haft forskningsbidrag från Vetenskapsrådet sedan 1980 och alltid haft en till tre doktorander. Fram till för fem år sedan betalades dessa doktoranders löner med pengar från universitetet. När ekonomin försämrades började institutionen kräva in betalning från doktorandernas handledare. Först var det 15 000 per år, sedan 60 000 och från 2006 i genomsnitt 120 000 per doktorand och år som alltså dras från forskningsanslaget från Vetenskapsrådet.

Forskningsbidraget naggas i kanten

Vi kan nu summera hur mitt forskningsbidrag, som är ganska typiskt, utvecklats de senaste 25 åren. År 1980 fick jag 200 000 per år. Ingenting av detta behövde jag betala till overheads, nedsättning av undervisningsskyldigheten eller till doktorandernas löner. Tvärtom fick jag under de första åren många av mina resor och andra utgifter betalda från insitutionens driftsanslag – pengar som med tiden upphörde. Med ökningen av konsumentprisindex motsvarar detta anslag 560 000 i år.

Mitt VR-bidrag är på 690 000, så det låter som en liten men ändå kanske acceptabel ökning från en nybakad doktor 1980 till en etablerad professor år 2006. Men som sagts ovan – forskningsbidraget naggas i kanten av overheads, lön till doktorander samt lektorsfriköp trots fördubblad undervisning. Kvar av VR-bidraget blir omkring 150 000, vilket inte på långt när räcker ens till utrustning och de resor till vetenskapliga konferenser som mina doktorander och jag själv måste göra för att kunna forska och följa med i den vetenskapliga utvecklingen.

Min egen situation är som sagt inte på något sätt unik. Snarast är det ovanligt att ha två doktorander på ett genomsnittligt VR-bidrag. Vad blir effekten? Naturligtvis att alla vanliga svenska professorer som har Vetenskapsrådet som huvudsaklig inkomstkälla slutar att anta doktorander. Jag såg denna utveckling komma redan för två år sedan och slog larm både till utbildningsministern Leif Pagrotsky och hans statssekreterare Kerstin Eliasson. Svaren jag fick var att allt fungerar bra och att det inte finns någon anledning till oro: Sverige ligger högst i OECD vad gäller satsningen på forskning som andel av BNP.

Årlig nedskärning

Leif Pagrotsky har också flera gånger uttalat att han tycker att vi på universiteten, i stället för att gnälla över att anslagen inte höjs i takt med löneökningarna, borde vara glada över de 1,5 % som anslagen höjts och att om vi helt avstår från löneökningar kan vi ju få de ökade forskningsresurser som vi tydligen så högt önskar! Man hänvisar också till forskningspropositionen som sägs ska öka de statliga anslagen till forskning och forskarutbildning med 2,34 miljarder kronor under perioden 2005-2008. Då har dock inte den årliga nedskärningen pga utebliven kompensation för löne- och prisuppräkningarna tagits med i beräkningen. Denna nedskärning är 1,5 % av hela statsanslaget på 23 miljarder, eller 350 miljoner per år, totalt 1,4 miljarder under perioden. Satsningarna fördelas så att de bara är 100 miljoner vardera 2005 och 2006, vilket alltså i verkligheten innebär en nedskärning med 250 miljoner vardera året. Detta motsvarar lönen till drygt 800 doktorander. Här är alltså föklaringen till den dramatiska nedgången i antalet nyantagna doktorander.

Dyster framtid

Hur kommer det att gå i framtiden? Det kan man ganska säkert förutspå för de närmaste 5-10 åren. Antalet nyantagna kommer att minska ytterligare i år, eftersom nedskärningarna fortsätter. I bästa fall blir det ingen ytterligare nedgång 2007 och kanske en viss ökning 2008, eftersom hälften av den satsning som aviseras i forskningspropositionen lagts under 2008. Helt säkert kommer antalet aktiva doktorander att fortsätta sjunka från maxåret 2003 med drygt 20 000, fram till drygt 15 000 år 2010, dvs inte fler än i början av 1990-talet. Antalet aktiva doktorander är en mycket viktig siffra, eftersom man brukar uppskatta att drygt hälften av grundforskningen i Sverige görs av doktorander.

Däremot kommer antalet avlagda doktorsexamina stiga mot en all-time high på 3 000 åren 2008 och 2009. Detta kan enkelt räknas ut genom att se hur många som antagits fem till sex år tidigare. År 2010 börjar ett starkt ras och nivån kommer att hamna strax över 2 000 doktorsexamina per år, det vill säga inte fler än 1999.

Satsa på forskningen!

Allt tal om att Sveriges framtid finns som högteknologiskt land blir bara vackra men tomma ord om inte mycket stora satsningar på svensk grundforskning görs redan i år. Kerstin Eliasson skrev i december 2004 ” Vi hoppas naturligtvis att det går att få fram mer resurser för forskning under resans gång, men det återstår att se. Det beror bland annat på om vi lyckas få fler människor i arbete så att statsfinanserna blir bättre.” Nu är vi där – statens finanser är bättre än någonsin. Då måste också satsningen på forskningen komma nu.

Enklast och effektivast är att ge en miljard extra till Vetenskapsrådet till årets ansökningsomgång 2006. Dessa pengar kommer i stark konkurrens att gå direkt till landets aktiva forskare som helt säkert kommer att använda det mesta till att anta nya doktorander. Endast så kan vi hindra att Sverige abdikerar från en plats i forskningsfronten. Nu ligger bollen hos utbildningsdepartementet.