Kommentera "Sålla ut forskarna tidigare i systemet!"
Tentakel

Anmäl

helt rätt

Helt rätt. I andra länder är forskarassistent en tenure track position. Konkurrensen för VR foass är givetvis hård redan som den är men om det krävs, gör de ännu hårdare med omvandla foass till en tenure-track, med tydliga regler för fortsatt anställning.

Jan Conrad (forskarassistent vid KTH)

Jan Conrad
2007-05-29
08:54:02
Anmäl

Instämmer!

Håller helt med Karin!
Om man drog ned på antalat fo.assar skulle man istället kunna avsätta medel för start-up bidrag som möjliggör för fo.assen att bygga upp en egen oberoende forskargrupp. I dagens Sverige måste många underfinansierade fo.assar liera sig med seniora forskare för att få tillgång till doktorander. Resultatet av detta blir ett minskat oberoende, och i värsta fall blir fo.assen snarast en assistent (senior postdok) som ingår i den etablerade forskarens grupp. Ingen förutom den seniora professorn vinner på detta – Sverige går miste om nya fräscha ideer då den yngre forskaren tyglas till den seniora professorns forskningsfält. Resultatet blir en sämre ideproduktion än i USA där yngre forskare får ordentliga start-up bidrag och stöd att gå egna vägar.
Sedan bör man förutom att öka möjligheten till ”tenure” till runt 50% även utarbeta tydliga kriteria för vad som ska uppfyllas för att man ska komma ifråga för en fast tjänst. Idag är detta mycket luddigt – det verkar ofta vara bestämt av vilken senior professor som har mest inflytande.

Henrik Ottosson
2007-05-29
20:56:56
Anmäl

Postdok större uppoffring än foass


Att placera flaskhalsen mellan postdoc och foass kan tyckas lockande, och jag vill nog hävda att detta redan görs i vissa discipliner, till exempel matematik. Men jag vill protestera kraftigt mot att det skulle vara bättre för individen. Postdok erbjuder i allmänhet en form av stipendium eller liknande som gör att personen skrivs ut ur det svenska trygghetssystemet (A-kassa, föräldrapenning, etc.) Den förläggs också oftast utomlands, vilket också kan vara besvärande för den som har bildat familj. Foass däremot är oftast på hemmaplan, med en vanlig lön som går att kombinera med vanligt familjeliv.

Att stänga vägen efter postdok kommer nog få många nyblivna doktorer med familj att tänka sig för ytterligare en gång innan de söker postdoktjänst. Å andra sidan är väl en familj bara till hinder för forskningen. Man måste ju prioritera det viktiga här i livet!

Niklas Eriksen
2007-06-20
08:10:51
Anmäl

Varför "sålla"?

Att den nuvarande tjänstestrukturen inom den svenska universitetsvärlden inte fungerar tillfredsställande har varit uppenbart en längre tid. Det är ett stort steg i rätt riktning att problemet nu uppmärksammas inom också högre instanser, så debatten inte längre förs till största delen runt fikaborden på diverse svenska lärosäten (där har frågan debatterats länge).
Problemet är komplext. En sak jag alltid vänt mig mot är att man måste "göra karriär" för att ha en chans att stanna kvar. Fixar man inte en post-doc efter disputation så är det ajöss. Fixar man inte en fo-ass efter post-doctiden är det ajöss. Hinner man inte blir professor (eller för den delen lektor) när fo-assen löper ut är det ajöss. Och kanske ännu viktigare, har man en gång "åkt ut" och "tvingats" börja jobba i industrin hör det till undantagen att man kan "komma tillbaka".

Är det här det bästa sättet? Att doktorandtiden är tidsbegränsad är logiskt, eftersom det handlar om en utbildning med en examen som mål, men resten? Om man trivs på en post-doc eller fo-assnivå och gör bra jobb där, är det fel att fortsätta med det jobbet tills det kanske en dag passar en själv att söka sig vidare? Och varför skall arbetskraftsflödet mellan akademi och industri vara i det närmaste enkelriktat? Dagens system med utstakad och tidssatt karriärsgång är så djupt rotat att tanken på att man skulle kunna göra något helt annorlunda sällan ens tänks.
Det är mycket som talar för att man borde tänka annorlunda. För det första försvårar man idag på konstgjord väg forskares möjlighet att ha ett normalt familjeliv. Ständiga flyttar och osäkerhet inför framtiden sliter hårt på både förhållanden och barnens trygghet. Omvänt förhindrar man på konstgjord väg möjligheten att behålla jobbet för människor som skaffat barn vid "fel tidpunkt" i livet. För det andra skulle både industri och akademi förmodligen vinna på att man slutade betrakta sig som "olika sidor".

Frågan jag ställer är alltså inte hur man skall placera ut flaskhalsarna, utan om man ens skall ha flaskhalsar. Borde inte universitetstjänster kunna hanteras på ett sätt liknande deras industriella motsvarigheter? Borde inte den akademiska och den industriella arbetsmarknaden kunna vara gemensam?

Joakim Bäckström
2007-12-08
13:26:29
KOMMENTERA:
Förnamn:

Efternamn:
Rubrik:

E-postadress (Visas ej):

Kommentar:
Kontrollfråga:
Vad är 3 multiplicerat med 3:
SKICKA 
REGLER