Kommentera "Hur skriver man en bra ansökan?"
Tentakel

Anmäl

Vitsen?

Det spelar nog ingen roll hur säljande man gör ansökan. Faktum kvarstår att råden ger bidrag till redan utförd forskning, dvs det ska finnas en lång publiceringslista redan innan man söker. Sedan finns mängder av möjligheter att skjuta ner en ansökan för att komma ner till de 10-15% som får bidrag.

Fredrik
2007-03-27
13:43:53
Anmäl

oavsett ansökningssystemets brister

Visst, ansökningssystemet har brister. Granskarna är inte mer än människor. Trotts jävsregler bedömmer vi sådant vi känner till annorlunda än sådant vi är mindre bevandrade i (även om somliga bedömmer sitt eget område hårdare, andra positivare, så att det i viss mån tar ut varandra), vi pressas att söka brister för att kunna sortera ut de 15% bästa ansökningarna, vi bågnar under allt material vi skall läsa etc.
Men det förändrar inte att det går att lära sig skriva framgångsrika ansökningar. Nu kommer jag att trampa på en del tår, men det är min erfarenhet att ca 50% av ansökningarna är klart sämre än den andra hälften. Ett typexempel av en sådan ansökan ägnar tre av fem sidor åt introduktion och bakgrund, för att på slutet hafsa ihop en projektplan med så få detaljer att den framstår som orealistisk, i bästa fall ofullständig. Ofta innehåller sedan ansökan flera brott mot reglerna, har för lång CV i fel format, publikationslistor som blandar peer review med grå litteratur, saknar bilagor etc. Anstränger man sig för att inte finnas med i denna grupp ökar ens chanser påtagligt att få anslag (15% blir 30%). Sedan krävs nog en del tur för att hamna bland de översta 15%en, men inte bara tur. Det är alltför ofta som jag sett samma ansökan rankas högt av olika forskare eller tom av olika kommiteer/forskningsråd för att det bara skulle vara en slump. Unga forskare med få meriter hävdar sig också bland gamla rävar med långa CVs och publikationslistor, bla för att granskarna ofta har i uppdrag att se med andra ögon på akademiskt sett unga forskare. Vad skall förståss undvika att vara en gammal räv utan meriter...då måste man ha en väldigt bra forskningsplan.
Framförallt i början av sin karriär, när man konkurrerar om post doc- och fo-ass-tjänster, och inte har så mycket meriter att glänsa med, så måste man lägga ned lika mycket eftertanke och arbete på en ansökan som på en artikel. Mer så egentligen, eftersom man på en peer review artikel med måttliga brister får en andra och kanske en tredje chans att rätta till dem, medan en ansökan med samma brister helt enkelt inte får några pengar. Man måste vara klar och tydlig med sin ide (sin hypotes) och hur man tänker angripa problemet, varför det är viktigt, samt (som Alexandra Krettek skriver) varför just du/ni är så lämpade för detta. Tydligheten måste betonas, för även om din ansökan bedöms av 6-10 forskare som är kvalificerade i sina respektive fällt, så kommer den inte att bedömmas av dina tio forskningsmässigt närmast besläktade kollegor som direkt förstår vad du pratar om, som delar ditt intresse för just den forskning du vill göra.
Sådant är systemet. Man kan ogilla det och vägra anspassa sig, men kanske int e heller få några pengar. Eller så kan man acceptera läget och lära sig hur man "lurar" systemet. Det kan givetvis kritiseras för att vara opportunistiskt, men personligen föredrar jag så mycket att forska med anslag än utan anslag att jag är beredd att anpassa mig. För många gäller det ju dessutom deras tjänst, eller hur mycket man kan friköpa sig från undervisning, ens vara eller icke vara som forskare. Om vi som anpassar oss och lär oss systemet är opportunistiska så kan motsattsen, att tycka sig syssla med forskning som är så viktig att den inte ens måste förklaras för att man skall få anslag, betraktas som ellitistiskt, men en tämligen misslyckad ellitism.
I granskningen av forskningsansökningar måste vi anta att den som skriver en bra ansökan förmodligen också är bra på att forska. Fungarar systemt så delar vi ut anslag till den som skriver bäst ansökningar, och denna person kan sedan genomföra mer forskning och publicera mer, och när sedan meriterna vägs in mer tillsammans med forskningsplanen längre fram i karriären så ger detta givetvis en positiv återkoppling som ökar chanserna för samma person att få ytterligare anslag. Och att delta i granskningsarbetet är ett utmärkt sätt att lära sig hur man skriver en framgångrikt ansökan. Att anslagen ofta går till samma personer kan därför lika gärna vara ett bevis för att systemet fungerar.
Kanske finns det de som är lämpade att leda ett forskningsprojekt fast de har få meriter trots en lång tid i yrket. Kanske finns det de som har en bra ide och förmår genomföra den trots att de skriver dåliga ansökningar. Men i en verklighet där vi bara har pengar till en mindre del av ansöknigarna, varför skall vi chansa och ge dem till dessa personer, dessa ansökningar?

För att förtydiga min bakgrund innan ni börjar skriva arga svar på min kommentar: Jag har aldrig granskat ansökningar i någon av VRs kommiteer, dock under flera år åt FORMAS och SAREC(SIDA). Jag har tjänst och anslag från VR.

Douglas Nilsson
2007-03-27
18:37:11
KOMMENTERA:
Förnamn:

Efternamn:
Rubrik:

E-postadress (Visas ej):

Kommentar:
Kontrollfråga:
Vad är 4 multiplicerat med 2:
SKICKA 
REGLER